Ingen jävla tabell

Det händer mycket runt vårt kära Hammarby just nu.
Eviga debatter om medmänskliga banderoller och värdegrund, om klackplacering och givetvis om vårt allt mer prekära tabelläge.
Även om allt det andra är viktigt också så vill jag fokusera på fotbollen just här och nu. På föreningen och var vi står i dag.
Jag kom nyss från Hammarby Fotbolls medlemsmöte i pressrummet (som mest liknar en modern biosalong) på Nya Söderstadion.
Där påminde vår huvudtränare Nanne Bergstrand oss oroliga supportrar om att ha lite tidsperspektiv, att minnas tillbaka. Han tog ett exempel, på det där oefterhärmliga Paolo Coelho-viset som bara Nanne kan prata, om att det skulle vara början av januari 2014 och vi står nere på Årsta IP. Fram kommer en synsk man och ger ett erbjudande:
“Om 20 månader ligger Hammarby elva i Allsvenskan med fem poäng ner till kval och sex poäng till övre halvan. Skulle ni ta det budet?”
De flesta av oss svarade lite försynt “ja” på frågan, väl medvetna om vart Nanne ville komma.
Men även det mest självklara behöver ju upprepas ibland. Tidsperspektivet är viktigt när frustrationen över uteblivna resultat är för stor.
Ser vi tillbaka bara något år tidigare så blir perspektivet nästan hisnande.
I dag är Hammarby Fotboll en på det hela taget välskött förening. Det finns massor av områden där vi fortfarande kan bli bättre, kommunikationen och merchandise inte minst, men i stort så har ju utvecklingen jämfört med två-tre-fyra år bakåt gått väldigt mycket åt rätt håll trots allt.
Ekonomin, ungdomsakademin, de långsamma men stabila planerna på nya Årsta IP med ett ordentligt klubbhus, hela organisationen. Nästan allt känns på en mycket högre nivå än förr.
Vårens tunga rekrytering på ledarsidan, Stefan Billborn, presenterade sig som personen som har till uppgift att verkställa målet om att 40 procent av A-truppen 2020 ska vara fostrade i de egna Hammarbyleden. Det är naturligtvis en helt enorm uppgift, men som Nanne sa senare så är väl ambitionen rätt att ha åtminstone, antar jag.

Även A-laget ligger ju på en mycket högre nivå, bara genom att vara på den där elfteplatsen i Allsvenskan.
Nanne pratade som vanligt om sin Kaizen och att fokusera på konstant utveckling, att ständigt bli bättre.
“Fokusera på prestationen, ingen jävla tabell”, menade han.
Han drog mantrat vi lärt oss sedan länge om att det är en lång process, att vi kanske gick upp ett år för tidigt, att man aldrig ska måla upp negativa bilder u huvudet för då kommer de ta över även ens handlingar.
Men han poängterade samtidigt flera gånger att han fortfarande kände framtidstro. “Den dagen jag inte känner framtidstro så har jag ingenting här att göra längre”.

Samtidigt så är det ju så klart helt oundvikligt som supporter att inte titta på tabellen.
Att inte räkna på varenda match och potentiellt resultat. Att inte gripas av panik när vi inser att det där glappet neråt börjar bli farligt nära. Att inte se alla våra brända målchanser spelas upp framför ögonen om och om igen.
Det är sju matcher kvar nu. Inom loppet av en vecka ska vi möta två av de de stora guldkandidaterna, varav ett är ett derby dessutom, samt vår evige mardrömsmotståndare Gefle. Om tio dagar kan paniken vara fullt utvecklad igen.
Men vi försöker väl hålla positiva målbilderna i skallen då.
Vi startar på söndag nere i Göteborg.

Forza Bajen!