”Jag tror att de i klacken känner att jag är en av dem”

PRESENTERAS I SAMARBETE MED FIRST HOTELS

VÄXJÖ. Matteo Blomqvist-Zampi. Ringer det någon klocka? Det borde det göra. ”Det här är ingen vanlig fotbollsspelare”-klockan borde ”koko:a” både en och tre gånger. Hans gammelmorfar hette Stig Svensson, kallade även ”Mr Öster” och hans morfar heter Karl-Axel ”Acke” Blomqvist och var lagkapten när Öster 1968, som enda nykomling någonsin, vann allsvenskan och tog klubbens första SM-guld. Lite att leva upp till med andra ord.
– Jag har vunnit division 1 och superettan, det har morfar med gjort, men sen har han ju vunnit allsvenskan också. Jag vill ju vara lika bra som honom, det är inte omöjligt. Men ska jag göra det exakt lika bra så måste jag ju göra det i år, säger Matteo och skruvar lite på sig.
– Det blir kanske tufft men… Jag hoppas någon dag kunna spela hem ett SM-guld här, det hade varit det största för mig.

”Det största för mig hade varit att vinna med det laget jag är i nu”, inget ovanligt att säga direkt. Men nu är det så att när Matteo säger det så menar han varenda ord. Det ska visa sig mer och mer ju längre intervjun lider.

Matteo Blomqvist-Zampi, 22, föddes i Terracina utanför Italiens huvudstad Rom. Där bodde han till tre års ålder.
– Då tog mamma med mig och min syster hem till Sverige eftersom att hon och pappa skiljde sig. Så jag fick Blomqvist efter mamma och Zampi efter pappa.

Har du någon relation till Italien i dag?
– Jag har inte kontakt med min far, men jag har vänner och så där nere som jag försöker komma ner till en gång varje sommar och hälsa på, så jag har ändå ganska starka band där nere. När jag kommer ner till Rom och ut på kusten så känns det hemma när jag är där. Jag kan inte språket och så, jag kunde det när jag var liten men det har försvunnit sen jag kom hit, men det känns ändå som att när jag är där så är det hemma liksom.
– Jag känner mig mycket svensk, jag har bott här sedan jag var tre och det är svenska jag pratar. Men jag är italiensk medborgare så när jag kommer ner där känns det som att jag åker från ett hem och kommer till ett annat hem. Det känns inte alls främmande när jag åker till Italien.

Du träffar inte din pappa?
– Nej, vi har ingen kontakt överhuvudtaget egentligen.

Men du vet att han lever och mår bra och så?
– Ja, det händer någon gång ibland att han ringer. Jag vet hur han bor och vad han gör. Men senast jag såg honom var sju-åtta år sedan.

Vet han att du spelar fotboll?
– Ja, jag tror att han har koll på det faktiskt. Han nämnde det någon gång när han ringde för något år sedan. Sen har jag kusiner som via Facebook har sett bilder och klipp på när jag gör mål som folk lagt ut. Då har de förstått att jag spelar fotboll och i sin tur pratat med mig och säkert sagt till honom då att jag spelar.

Men det finns inga italienska fotbollsgener hos dig?
– Nej, jag tror inte det faktiskt. Farsan är kock och de färdigheterna har jag inte fått, säger Matteo och skrattar.
– Men jag har ju massa fotbollsgener på mammas sida. Så jag får tacka morsan där.

Och det har han sannerligen. Förutom nämnda Stig Svensson (gammelmorfar) och ”Acke” Blomqvist (morfar) så innehåller släkträdet VM 94-förbundskaptenen Tommy Svensson (mormors bror), Peter Svensson (mormors bror), Kalle Björklund (gift med mormors syster), Joachim Björklund (mammas kusin och Matteos gudfar).
– Jag har kollat på Öster på Värendsvallen sen jag var fem, sex bast. Så det har alltid varit Öster. Jag satt alltid med morfar, ”Peppe”, Tommy och Stig. Vi satt alltid på samma ställe på Värendsvallen. Här på Myresjöhus arena har jag inte suttit speciellt mycket på läktaren, säger han och skrattar.

2009 skrev nämligen en då 18-årig Matteo på sitt första a-lagskontrakt med Öster. Detta efter att ha gått till klubben som 16-åring då han lämnade moderklubben Växjö BK. Då hade Öster fått tjata ett tag.
– Fotboll var allt när jag var liten. Jag brukade tjata på morsan: ”När är nästa träning? När är nästa match?”. När vi spelade sjumanna och vi vann med typ 14-1 och jag gjorde en åtta baljor så… ja, jag förstor ju att jag inte var helt talanglös. Men man tänkte ju inte på det då, även om folk omkring sa ju att man var duktig och så, så jag förstod ju att jag var bra.
– Vi spelade någon match häromkring när jag var 13, Schenka (Jevgenij Kuznetsov) som tränat Öster i allsvenskan och superettan, tränade pojklaget då och han såg mig och ville ha över mig. Det hände två gånger till att de ville ha över mig, men jag ville spela kvar med kompisarna i Växjö BK, men när jag var 16 så tog jag steget. Jag visste hela tiden att Öster var klubben jag ville spela i, när jag såg på matcherna sa jag till mamma: “Tror du jag får spela där någon dag?”.

Har du en nära relation med din morfar?
– Vi har en bra relation, jag träffar mormor och morfar ett par gånger i veckan. Han gillar ju att prata, är man med honom på stan så går du inte mer än tre meter förrän han träffar någon ny att prata med, och då är det ju fotboll hela tiden så man får höra mycket fotboll när man går med honom, men det är sååå gött, det är det. För jag får den här känslan av att det är så mäktigt det han har åstadkommit.
– På den tiden fanns det ju inte TV så att man kunde kolla på Barca och så, utan då fanns bara Öster. Så alla åkte ju och kollade, så det är riktigt stort, det är det. Det man gjorde då är nog svårt att få uppleva igen, de hade ju en storhetstid då.

Är han stolt över barnbarnet?
– Ja, det är han ju, han älskar att komma och se när jag spelar, och han älskar ju Öster. Är jag på bänken eller läktaren så är han vinnarskalle och nästan lite arg, han vill ju se mig spela. Han kommer alltid och kollar.

Din största supporter?
– Nej, det är mamma. Hon gör allt för att jag ska lyckas, så hon är väldigt viktig.

Han gjorde sin första a-lagsmatch för Öster 2008 då han fick hoppa in i division 1 södra borta mot Rosengård, detta med ”Schenka” som tränare. Sen dröjde det ett helt år innan han fick chansen igen, även det borta mot Rosengård. Och som han tog den.
– Det stod 1-1 och jag får bollen ute på kanten, vänder upp med bollen utanför straffområdet och knorrar in den i bortre krysset. Klockan står väl på 89 eller 90 tror jag, så vi vann ju med 2-1, och det visade sig vara ganska viktiga poäng i slutet.

Det blev ytterligare sju inhopp och fyra starter den säsongen, som slutade med att Öster återigen tog steget upp i superettan.
– Vi hade inte lett serien på hela säsongen, men med 20 minuter kvar så tog vi ledningen och så fick vi lite hjälp av Kristianstad som spelade 2-2 mot Skövde medan vi spelade 1-1 mot Limhamn/Bunkeflo.
– Det var helt otroligt. Att få vinna en serie med Öster! Visst det var division 1, men att få vara med och spela upp Öster i ”finrummet” igen. På något sätt, att vi åkte ur superettan och vann division 1, på något sätt så blev det en stor grej för mig att få vinna en serie. Tänk om vi hade varit kvar i superettan, det kanske hade varit så att jag inte hade blivit upplockad från junior-laget, man vet ju aldrig. Det var ödet liksom, vi åkte ner, jag fick chansen och vi vann serien.
– Efter slutsignalen där, det var ju… jag bara rös. East Front och alla som hade åkt till Limhamn bara sprang in på planen och vi firade med fansen. Jag var helt lyrisk. Det var så mäktigt.

Första året i superettan kvalade sig Öster kvar, det andra slutade på en fjärdeplats och en hårsmån från att få kvala till allsvenskan och så förra året: serieseger. Detta efter en strålande vår med 14 segrar och ett kryss de första 15 matcherna.
– Alla lag som möter Barcelona i La Liga tänker ”Jaha, den här matchen får vi se förbi, för den förlorar vi ju”. Det kändes nästan som att motståndarna tänkte så om oss. Den känslan vi hade på våren, den var go var den. Det var ingen som kunde slå oss.

Under hösten började dock maskinen att krångla. Succétränaren Roar Hansen ryktades vara på väg till Helsingborg och oro spred sig i truppen.
– Visst, rykten kan skapas av ingenting men rykten är ju sådant man tror på, så kanske att det spred sig en liten oro inom laget och att det kan ha påverkat hösten. Det gick ju inte ens fem-sex omgångar innan tidningarna började skriva ”Det här fixar Öster, det här kan de inte tappa” när vi ledde serien med sju- åtta poäng. Alla tjatade, efter matchen mot J-Södra hemma när vi vann med 2-1 fick jag frågan för typ femte gången: ”Nu är ni väl ändå klara?” sa Jarelind.
– ”Nej, vi kör på och fokuserar på nästa match”, svarade jag. Det är ju något man måste säga, det gör ju alla. Men ändå kände man att vi kommer ju klara detta, men man ville ändå inte tänka så, det är lite skrämmande.

Tre omgångar från slutet blev det klart, Öster var klara för allsvenskan efter att Värnamo vänt mot Halmstad i slutminuterna.
– Värnamo fixade ju det åt oss. Ja, herregud, det var det sjukaste alltså. Jag satt nere på Condeco i stan och fikade. Jag hade följt matchen på mobilen och det står ju 2-0 så då sa jag till min polare att ”Nä, nu drar vi fan, det är 87:e minuten, det är kört det här”. Vi gick på Storgatan på väg hem till mig och så plingade det till:
– 2-1 i 87:e. ”äh vafan, de måste ju göra ett till”.
– Sen hann det inte plinga en gång förrän det bara ”pling pling” och så 3-2 till Värnamo. ”Är det här ett skämt eller?”
– Morsan ringde upp och bara ”Ja jag såg att det var kört där, Halmstad vann väl med 2-0” och jag bara ”Nä, jag tror fan Värnamo vände och vann med 3-2…”
– Så jag kollar igen och bara skriker och springer hem. Sen får jag höra att Fredrik Lundgren då, som bor under mig, han hade hört någon skrika på stan och det var ju jag då som kom springandes och skrek som fan.
– Det var en grym kväll här uppe på arenan. Det var helt sjukt var det. Hur stort som helst, en avbockning på listan över vad man ska göra i livet. Det här med att ta upp Öster från division 1 till superettan det kändes som att det var så jävla viktigt, det var en överlevnad nästan kändes det som. Nu var det ren njutning, när jag såg att Värnamo vann så.. vi spelar i allsvenskan nästa säsong, Östers IF… bara jag säger det nu så ryser jag i kinderna. Det är så mäktigt.

Beskriv dina känslor för Öster.
– Jag vet inte om jag kan sätta ord på det.. ja… det är svårt att säga. Det bästa för att se hur jag känner är att titta på mig när jag gör mål och när vi vinner. Hur jag visar mina känslor mot våra supportrar och hur mycket det betyder för mig. Varje gång jag är på planen… Öster betyder så obeskrivligt mycket. Det finns många som har sina favoritlag i Barcelona, United, Real, men för mig är Öster det laget. När vi förlorar så borrar jag ner mig och när vi vinner så sprudlar jag av glädje. Öster är mitt lag. Det är som min familj.

Matteo pratar med hela kroppen och gestikulerar vilt medan hans breda småländska har ett tonläge och en intensitet som verkligen förmedlar varenda hjärtslag för hans Öster.
– Jag är en spelare som spelar med mycket energi, vilja och kämpar. Att jag spelar för Öster också, jag tror det triggar igång mig ännu mer. Jag tänker i varje situation ”Åh jag vill göra mål, få in bollen nu så jag får fira med fansen”. Det finns där i bakhuvudet hela tiden. Jag får nästan blackout när jag gör mål; ”Det hände igen!” och så tittar man upp på läktaren där alla bara jublar. Jag kommer ihåg själv när jag satt uppe på läktaren och någon gjorde mål och jag bara stod där och skrek.
– Och så nu är det jag som får titta upp mot läktaren, det är stort är det…

Fansen är väldigt tydliga med sin kärlek till dig.
– Jag är oerhört stolt över att de uppskattar mig så mycket, för i deras ögon tror jag att de förstår vad jag känner för Öster och klubbmärket. Jag tror att de vet att ”Skulle han inte vara där ute på planen så skulle han stå här med oss”. Så som jag firar mina mål, så tror jag East frontarna hade firat om de var på planen. De är jätteviktiga, de bär också klubbmärket på bröstet, de är också Östers IF. Det finns inget bättre än att springa mot klacken efter ett mål.

Blir du inte sugen på att se någon match från klacken?
– Jag var med borta mot Värnamo i division 1 när jag inte spelade så mycket, då var jag med i klacken och stod där. Men jag var nog lite feg, jag vågade inte riktigt sjunga och hänga med. Men det var kanske för att jag tillhörde Öster-truppen redan då, så jag ville hålla lite låg profil. Hade jag inte spelat fotboll och bara växt upp och kollat på Öster hela tiden så hade jag helt säkert stått i East Front-klacken och druckit öl, hejat… bengaler!

Har du många vänner som står i klacken?
– Nej, inte som jag känner väl. Jag har många vänner som älskar Lakers, de kollar varenda match, har årskort och sådär. Men mig kommer de inte och kollar på, haha.
– ”Säg till om du spelar från start, då kommer vi och kollar” säger de, sen gör jag det och då kommer de ändå inte.

Hur känner du kring att spela i ett annat svenskt lag än Öster?
– Alltså, vill Öster ha kvar mig så spelar jag här. Så är det. Men vill de inte ha kvar mig så kan jag ju inte skita i fotbollen. Det lockar mig inte alls att spela för en annan klubb i Sverige. Då ser jag hellre att det är utomlands.
– Och visst, pengar spelar stor roll i fotbollen, det gör det ju för alla spelare. Men som jag ser det så vill jag vara kvar här även om det handlar om större summor någon annanstans. Visar Öster att de vill ha mig och uppskattar mig så vill jag hellre spela i Öster, det är inget snack om det.

Matteo tystnar.
– Det gör ont att säga att jag skulle kunna gå till en annan klubb, för det vill jag ju inte göra, så det är en jobbig fråga. Jag skulle spela på samma sätt för andra klubbar. Men hjärtat och tillfredsställelsen i att göra mål och vinna en serie, den finns ju inte i någon annan klubb. Klart jag skulle njuta av att vinna SM-guld med till exempel Malmö, men det är inte samma grej.

Vinner du hellre ett SM-guld med Öster än fem med annan allsvensk förening?
– Ja. Utan tvekan, verkligen.

Landslagsspel eller SM-guld med Öster?
– SM-guld med Öster, förstås. Det går inte ens att jämföra.

Champions league?
– Champions league är ju jäkligt stort. Men jag kan ju göra det med Öster? Tre matcher till så är vi i Europa league-kval, det är en bra början, hehe.
– Men ska jag vinna Champions league måste jag ju spela i ett lag som Manchester United eller Barcelona, och det känns ärligt talat just nu ganska avlägset.

Har du något ”Öster” i ditt andra hemland, Italien?
– Lazio, även om det inte är på samma sätt. Jag såg det här ”Top Ten” med Leifby och han var med på Rom-derbyt. Det är jäkla mäktigt, det är ju religion där nere. När jag var liten så hade jag fått för mig att Lazio är det laget jag håller på, sen vann de Scudetton med Svennis. Sen några år senare så sa jag till mamma ”Lazio, var i Italien ligger det egentligen?”, jag hade ju inte så stor koll då. Då tittade hon på mig och bara ”Menne.. du är ju född i Lazio?”.
– Jag blev ju helt överlycklig, jag hade ju ingen aning om det, jag hade ju bara plockat något.

Så en utflykt till Lazio, och sen hem och avsluta i Öster?
– Precis, jag kommer avsluta karriären här, helt 100 procent säkert, om de vill ha mig.

Och sen sluts cirkeln och du sitter på läktaren och stöttar igen?
– Ja, det kommer jag, lätt. Vinner man SM-guld får man gratis årskort varje år… min morfar har ju det så jag siktar på det jag med.

Förra säsongen gjorde Matteo åtta mål på 624 minuter, en subersub?
– Ja, var det någon som hade bättre målsnitt än mig? Förra året var de flesta målen i de matcherna jag startade, men jag har haft tidigare år som jag kommit in och gjort mål på få minuter. Ganska viktiga mål också. De skriker ibland ”Super Pippo Zampi”. Jag tyckte om Inzaghi starkt, han var ju ingen jättelirare tekniskt men han var ju alltid i straffområdet och petade alltid in bollarna. Och det bästa: gjorde han 5-0 mot Sampdoria så jublade han ju som om han avgjort VM-finalen. Honom har jag kollat väldigt mycket på.

Vad är målet i år?
– Förhoppningsvis en fortsättning från förra året med bra lir, mycket energi och kämpavilja. Vi siktar på att försöka etablera oss i allsvenskan, kanske inte försöka vinna första året, även om vi gjorde det 68. För egen del så hoppas jag att jag är kvar här och gör en jävla massa mål.
– På lång sikt är det att vinna SM-guld med Öster och spela en massa matcher för Öster. Jag känner att jag vill fixa detta med Öster, det är mitt stora mål och det som driver mig. Jag vill fan vinna SM-guld, det står högst på listan.

Innan vi skiljs åt så konstaterar jag, aningen märkligt, att ”du ser ut som att du har tatueringar” men Matteo förklarar att det inte är godkänt av tjejen än.
– Men jag är sugen, jag vet inte vad dock.

Östers klubbemblem över hela ryggtavlan?
Matteo funderar ett tag och så kommer den där glöden i ögonen igen.
– Fattar du om jag hade gjort det utan att berätta för någon. Sen när jag gör mål så springer jag fram mot klacken, vänder ryggen till och sliter av mig tröjan…