Kalmar FF:s stora kaos handlar inte om Magnus Pehrsson

Till slut höll det inte.

Förlusten mot Falkenberg blev slutet för Magnus Pehrsson i Kalmar FF.

Den avslutades med en olycklig konfrontation med ett gäng upprörda fans, fortsatte med uppgifter om att spelarna vänt sin tränare ryggen inför den avgörande avslutningsmatchen mot Sirius.

Det blev kulmen på ett år som sett extremt blekt ut på fotbollsplanen. Under en period till viss del på grund av skadebekymmer, men efter sommaren hände inte mycket mer än en sensationell seger mot ett roterat AIK på Friends.

Ett resultat som i slutändan kan spela avgörande roll i såväl toppen som botten, tänk er AIK med tre poäng efter den matchen eller KFF utan de pinnarna.

Under i stort sett varenda match såg det ut lite som om Pehrssons Kalmar FF hade kunnat spela fotboll i ett dygn utan att kunna göra mål.

Kalmar var stabilt bakåt men spelade räddhågset avvaktande och till slut blev det aldrig annan en lätt destruktiv struktur av det.

Sen går det förstås också att ifrågasätta värvningar som gjorts. Inte minst de brassar som Jesper Norberg handplockat.

Rafinha och Maxwell har inte varit i närheten av ordinarie och definitivt inte sett ut som några storspelare i vardande. Bägge skrev kontrakt över fyra år. Fyra år! För två brassar som möjligen är intressanta, men som rätt många borde betrakta som osäkra kort.

Måttstocken måste vara att inköpta brassar minst ska vara så pass bra att de platsar OCH håller en nivå en bra bit över de andra - det här är två spelare som Kalmar FF lika gärna kunnat scouta fram i division 1 för en billig penning.

Jesper Manns togs in, fungerade inte alls. Norrmannen Geir Andre Herrem värvades som "skyttekung", men varit iskall. Alexander Jacobsson glimtade till i en match, sen försvann han in i den intetsägande röda röran.

Bland en hel del andra (någon som minns att Moestapha El Kabir var där och vände?)

Det har inte fungerat, helt enkelt och det faller förstås till stor del på Magnus Pehrson (och Norberg).

Men.

Det finns en mörkare baksida än själva fotbollen.

För samtidigt har klubben hamnat i ett uselt ekonomiskt läge som gör att framtiden känns ytterst osäker.

Det är inte svårt att skönja en klubb som genom de senaste åren arbetat gammalmodigt, utan direkta linjer och visioner.

Som när det uppdagades under Rydström-röran att styrelseposter hamnat hos sponsorer - för att de var sponsorer. 

Ordförande Jonas Persson är en ytterst kompetent businessman, han har bevisat många gånger om att han kan driva framgångsrika företag. Jag har svårt att tro att han känner sig bekväm med den utveckling han sett i Kalmar FF.

Publiken sviker, sponsorerna står inte direkt på kö, de nya starka profilerna saknas och bröderna Elm är förvisso bröderna Elm men det är inte längre 2008.

Magnus Pehrsson sade upp sig. Han påpekade att han gjorde laget en tjänst i det här läget, men han gjorde också klubben en stor tjänst.

Med två år kvar på kontraktet kunde han suttit kvar och låtit en ekonomiskt blödande klubb punga ut med hans lön, många hade inte haft några som helst problem med att göra det.

Nu åker han hem till familjen i Bjärred (där han bott under året, 25 mil från Kalmar, inte optimalt) med en tränarkarriär som ser väldigt osäker ut.

Förvisso är han den senaste Malmö FF-tränaren som tog ett SM-guld, sen har det gått utför.

Men det är inte så enkelt som att ge Magnus Pehrsson skulden för Kalmar FF:s kris.

För den är mycket större än så.

Vem har samma kurage som Pehrsson och tar sitt ansvar för det?