Det är underligt att han var aktuell överhuvudtaget

Det är inget konstigt med att landslagets supersub Robin Quaison återigen hoppar in, gör ett avgörande mål och får Sveriges VM-dröm att leva vidare.

Det underliga är att han var aktuell för spel överhuvudtaget.

Men Quaison är typexemplet på att vare sig speltid och klubbtillhörighet spelar någon som helst roll så länge man har Janne Anderssons grundmurade förtroende.

Anthony Elanga var namnet på allas läppar.

Zlatan Ibrahimovic som alltid, glödhet på presskonferensen inför matchen som han inte ens skulle spela.

Och förstås rubriker om Alexander Isaks sviktande form.

Quaison? Var han ens med?

Elanga är numera ordinarie i Manchester United, självklart hamnade 19-åringen i blickfånget och lika givet var det att det krävdes en startplats på sina håll. Det är alltid så när nya sköna stjärnor dyker upp. Minns Dejan “jag blev chockad” Kulusevski för tre år sen.

Det går att köpa argumenten, sett till vad Anthony Elanga gjort och i vilken klubb han spelar för.

Men det har ju aldrig fungerat så i Janne Anderssons landslag. Han väljer spelare utefter vad han tror att de kan göra i hans landslag, inte så mycket för vad de gjort i andras klubblag.

Robin Quaison spelar idag i den saudiarabiska ligan i en klubb som vi inte kan namnet på. 

Den heter Al-Ittifaq och har inte ens en egen sida på Wikipedia, som väl kan ses som en värdemätare för status år 2022.

Al-Ittifaq ligger efter 24 omgångar näst sist i ligan som består av 16 lag.

Robin har spelat totalt 45 minuter de senaste månaderna.

Alla som skulle betrakta det som en given landslagsuttagning räcker upp en hand?

Robin Quaison är ett typexempel på att bra insatser i Janne Anderssons egna lilla klubb gör att du är given, oavsett hur det gå i klubblaget eller hur mycket du har spelat.

Det fanns ju fler mot Tjeckien: Marcus Danielson, Robin Olsen, Kristoffer Olsson och Viktor Claesson.

Så här: hade Andreas Granqvist fortfarande varit aktiv i division 5 eller nåt så hade han varit med; mittback, målvaktstränare eller som materialförvaltare,

Det är ingen kritik – Andersson har tyvärr fått en onödig touch av Hamrénsk stingslighet över “antydningar” – det är snarare en hyllning av spelidé, ideologi eller vad du vill.

För Robin Quaison såg till att hålla VM-drömmen vid liv.

Sen är det förstås ett litet underbetyg till oss i mediapacket att vi så lätt glömmer bort Quaison.

Han har gjort 12 mål landslagsmål på 38 matcher och då är det mycket inhopp.

Jämför med exempelvis Dejan Kulusevski som gjort ett mål på 21 matcher.

Men det blir förstås lätt så när man spelar (och knappt ens det, pga skada) i ett lag som ligger näst sist i saudiska ligan.

När Janne Andersson var på väg att tappa det på SvT:s välkammade fotbollsreporter Johan Kucukaclan efter tjeckdramat på Friends så hade förbundskaptenen både rätt och fel.

Det är helt korrekt att Polen är en helt ny match med helt andra förutsättningar.

Det blir ju däremot helt fel att känna att det här – förutom segern – var särskilt bra.

Snarare mediokert.

Att matchens betydelse riskerade kramptillstånd var inte oväntat, ej heller att ett vingklippt Tjeckien är ett motstånd som skulle passa Sverige ganska illa.

Vad värre är att det här landslaget sen ett bra tag saknar tillräckligt mycket kreativitet på centralt mittfält för att lösa upp den här typen av lågt spelande lag och dra igång tillräckligt många löftesrika offensiva attacker.

Jag tyckte Kristoffer Olsson inledde lovande, men kom bort och trampade vatten. Det har varit så länge nu.

Och Albin Ekdal – som gärna vill påpeka att han sällan är skadad – haltade av planen efter en match där han som alltid står för balansen, men lätt blir tandlös som konstruktiv kraft.

Viktor Claesson såg trött ut efter en kvart och hade ingen harmoni i något han gjorde, märkt av mycket, såväl lite speltid och (kan jag anta) känslomässig dränering efter sin flykt från Ryssland.
 

Det är kring Emil Forsberg det händer på mittfältet och så ska det väl vara, jag tycker mest att han blir väldigt ensam. Jag hade gärna sett Jesper Karlsson mot Tjeckien av just den anledningen.

Polen efter fyra vilodagar kommer bli different story, enligt devisen “alla matcher lever sina egna liv”.

Jag tror det blir en matchbild som kommer passa det här svenska laget lite bättre, minns Spanien på Friends.

Och jag är inte helt säker på att en rejäl match i benen är en nackdel i jämförelse med en turistmatch mot Skottland, det kan vara tvärtom.

Det som skrämmer är inte Polen och Lewandovski i sig.

Utan Sveriges bortaspel. 

Under 2021 vann Jannes lag en bortamatch.Mot Kosovo.

Därefter förluster i Aten, Georgien och Sevilla. Det är Sveriges tre senaste bortamöten, 1-5 i målskillnad.

Nu måste det bli svensk seger i Chorzow.

Jag skulle säga att det just nu inte finns så mycket som talar för det och att det är just det som talar för Sverige.

Lite som att ingenting talade för Robin Quaison från Al-Ittifaq.