LÜHR: Drömmarna är krossade och det känns onödigt

GLASGOW. Festen är över.
Drömmarna krossade.
Och det känns…., onödigt.

Man ska vara försiktig med tangenterna när man sitter och skriver så här omedelbart efter slutsignalen på en match som slitit ut hjärtat på miljoner svenskar, en vilt fäktande förbundskapten och ett lag som aldrig, ALDRIG, gav upp.

Men känslan av att något härligt gled Sverige ur händerna den här kyliga sommarkvällen i Glasgow, den känslan kommer nog inte att släppa på mycket länge. 

Det här var ett mästerskap som borde slutat på betydligt roligare sätt.

Nu kommer vi istället snacka om ett rött kort som var rött i alla ögon utom en del svenska, och ett avslut på mästerskapet som kändes onödigt. 

Vi kommer snacka missade målchanser, och hur nära den fantastiske Emil Forsberg var att frälsa oss ännu en gång.

I en match som aldrig kändes särskilt jobbig att följa, och jag var rätt övertygad om att det skulle lösa sig. Till och med när svenske mittbacken Marcus Danielson tidigt i den första förlängningkvarten fick syna det röda kortet efter en oturlig satsning, där han först träffade boll klockrent men sedan tryckte dobbarna in i Artem Betsedins knä.

Italienske domaren Daniele Orsato halade upp det gula direkt, och när han sedan synade VAR-reprisen så kom det röda lika snabbt upp ur fickan. 

Betsedin fick hjälpas av planen, och tröstades svårt haltande av förbundskaptenen Andrej Sjevtjenko vid den egna bänken.

Tacklingen var ohyggligt mycket mer otur än fult, men också en dolk i den svenska aggressiviteten som skulle höjas då Janne Andersson i förlängningen äntligen valde att slänga in trion Marcus Berg, Robin Quaison och Viktor Claesson istället för slutkörda Alexander Isak, Dejan Kulusevski och Sebastian Larsson.

Och på tilläggstid i den andra förlängningskvarten så kom dödsstöten. Sekunder från den straffläggning Sverige längtade efter.

Alexander Zivtjenkos flacka inlägg hittade då huvudet på Artem Dovbyk, och nicken var helt omöjlig för Robin Olsen i det svenska målet.

Tio slutkörda och uppgivna svenskar kollapsade i samma sekund på planen.

Luften gick ur.

Allt var över.

Det var annars åttondelsfinalen som förmodligen ingen ville se om man inte tillhörde invånarna i Sverige eller Ukraina. En rejäl näve stesolid på förhand, i alla fall jämfört med det svåra uppåttjacket som serverats av Schweiz, Spanien och precis innan avsparken på Hampden Park: Englands jubel på ett galet Wembley.

Och i en knapp halvtimme så var man nästan beredd att sälla sig till den skaran.

Vid sidan av planen så log Uefa-delegater åt att förre Celtic-svensken Mikael Lustig buades ut av en grupp Glasgow Rangers-supportrar bredvid pressläktaren varje gång han nuddade bollen. Så upphetsade var de.

Nere på gräset svarade Robin Olsen för en patenterad parad på Roman Jaremtjuks närskott, och Alexander Isak trollade tillsammans med Dejan Kulusevski men fick se skottet smita utanför.

Men det var försiktigt.

Oj, så försiktigt.

Fram till att den smarte Andrej Jarmolenko tog ett halvsovande svenskt försvar på bar gärning. Med en genial vänster yttersida snittade han in bollen genom det blågula målområdet - och på andra sidan hade Sebastian Larsson glömt bort (?) Alexander Zintjenko som mötte bollen med en mäktig halvvolley och Olsen lyckades inte hålla bollen utanför mållinjen.

Läckert.

Och ett uppvaknande för Sverige.

Som nu plötsligt belägrade Ukrainas planhalva, och med ett par minuter till halvtidsvilan så kom också rättvisa 1-1. En fint svenskt anfall där Alexander Isak till slut matade fram bollen till Emil Forsberg, som i sin tur måttade med vänstern och via en motståndarback styrdes det fräsande skottet in bakom George Buschan i Ukrainas mål.

Sverige fortsatte äga matchen i den andra halvleken, men utan att någonsin kunna slappna av.

När man tryckte en aning på paus så smällde Sergej Sydortjuk bollen i stolpen.

Men det ska sägas att Emil Forsberg gjorde exakt detsamma på omställningen som följde, och Sveriges och en av turneringens absolut vassaste offensiva spelare under EM hade även en skruvad kanon i ribban bakom en chanslös Buschan.

När den skotska sommarkvällen blev kall så mattades Dejan Kulusevski, även om han hade ett par fina lägen att avgöra - och av Alexander Isak så syntes allt mindre.

Inget lag vill riskera någonting.

Sverige ledde på poäng, men en förlängning var oundviklig - och alltså ett avgörande som vi kommer att sucka över under en lång tid framöver.

För vi vet hur sällan dessa lägen dyker upp.

Chansen att göra något unikt i ett stort mästerskap i fotboll. Om vi kollar in mästerskapen - och det är rätt många EM och VM - som Sverige spelat på 2000-talet så kan vi alltså räkna in en seger efter gruppspel (mot Schweiz i VM 2018).

En.

Men var vi värda mer sett till spelet under EM?

Jag vet verkligen inte det.

Poängutdelningen (och det är ju egentligen den som räknas) var sensationell under gruppspelet, gruppsegern före Spanien imponerande. Men där fanns aldrig någon riktig hög växel att lägga i, resultaten kom med hjärtat i halsgropen och en rejäl dos med flyt.

Det centrala mittfältet med Albin Ekdal och Kristoffer Olsson vann inte en match i matchen under mästerskapet, men ifrågasattes aldrig av förbundskaptenen. 

Sverige hamnade ofta förvånansvärt lätt långt ner i banan, framför allt mot Spanien och Polen, försvarandes desperat men med ett svårt utgångsläge att ställa om och skapa ett eget offensivt spel.

Vi har sett framtiden i Dejan Kulusevski och Alexander Isak, njutit av Robin Olsens mäktiga målvaktsspel, vi har fått uppleva Emil Forsberg dominera en turnering på högsta nivå och vi har fyllts med hopp om något som skulle kunna blivit fantastiskt.

Men mot Ukraina, en på pappret mycket bra lottning i åttondelsfinalen och i verkligheten en klart överkomlig motståndare, så kunde inte säcken knytas ihop.

Det känns väldigt tråkigt.

För tidigt att åka hem.

Och det känns som sagt…, onödigt.