KRÖNIKA: Inte kan väl Halmstads BK… eller?

AIK hade bestämt sig.

Allsvenskan skulle leva in i omgång 30.

Men hur det gick till har jag svårt att begripa.

Elfsborg har under ett par år varit ett långfinger upp i ansiktet på allsvenskans storklubbar.

Ett lag med attityd, frenesi och en ruggig fart när bolltåget går.

En förening där man blandar framtid, erfarenhet och klubbhjärta på ett sätt som får de flesta motståndare att koka av avund.

Tränaren Jimmy Thelin ledde under coronaåret 2020 Elfsborg till en  sensationell andraplats i allsvenskan, men när 2021 skulle tippas så var den framgången snabbt bortglömt hos experter och andra inblandade.

Elfsborg? I toppen?

Njae, liksom.

När bara omgång 30 återstår av den pågående säsongen så är man på väg att upprepa en liknande bedrift.

Men några jobbiga defensiva misstag och ett AIK som helt enkelt bestämt sig för att vinna hur (illa) än spelet funkade på Borås arena kommer med stor sannolikhet sätta stopp för en repetition av andraplatsen.

AIK behövde nämligen den här kyliga måndagskvällen en seger för att ha en teoretisk möjlighet att ta hem SM-guldet, och framför allt positionera sig i kampen om Europaplatserna.

Så gick snacket inför matchen.

Förutom i lokalpressen runt Borås, gissar och hoppas jag.

Och man kunde riktigt se morgondagens succérubriker i dessa tidningar framför sig när Elfsborg fullständigt rättvist ledde med 2-1 och lika fullständigt rullade ut AIK under inledningen av den andra halvleken.

Det var snudd på uppvisning.

Men med en backlinje utan ordinarie starters på de flesta platser, och med en skadad (arm) Johan Larsson utbytt redan efter en halvtimme - då kom misstagen.

Då hamnade i 54:e minuten en svag rensning av mittbacken Maudo Jarjué på AIK-mittfältaren Filip Rogics högerfot, och med en iskall placering intill den högra stolpen såg han till att göra 2-2 och röra om i en annars enkelspårig tillställning.

I en solklar Elfsborgs-dominans.

Och bara två minuter senare så räddade Tim Rönning ett skott från Zach Elbouzedi, men returen var långt ifrån bra - utan Nicolas Stefanelli kunde snappa upp bollen och rulla in 2-3.

En chockvändning.

Det går inte att säga något annat.

Och ett ytterligare bevis på att den här allsvenska säsongen är galen, och alltså ännu inte avgjord i teorin.

Och ytterligare ett bevis på att detta AIK, utan offensiv stora delar av säsongen, hittar sätt att vinna matcher på - även om det här inte liknade något annat vi upplevt i år.

När Eric Otieno bjöd samme Stefanelli på öppet mål i den 77:e minuten för 2-4, så fanns det inte mer i hemmatanken den här kvällen. 

Malmö FF har ju både en och nästan två händer på Lennart Johansson pokal, men AIK såg till att allsvenskan i alla fall lever in i den sista omgången och det är fortfarande svårt att begripa hur det gick till.

Men inte kan väl ändå Halmstads BK slå Malmö FF på Stadion i Malmö den 4 december?

Näe.

Det går ju bara inte.

Eller..?

***

Det var en kväll där AIK:s lagkapten Henok Goitom, 37, meddelade att han lägger ner elitfotbollen efter säsongen, och bara den nyheten är ju värd en egen krönika.

En stilbildare, en elegant fotbollstänkare som under tio år gjort allsvenskan till en bättre liga och AIK till svenska mästare 2018.

Det Goitom gjort för förort och inkludering utanför fotbollsplanen går sedan utanpå allt annat.

Jag tycker Henok Goitom gör rätt som inte klamrar sig fast i fotbollen och AIK.

Den här säsongen har varit ett tydligt bevis på att kurvan på kapaciteten inte längre pekar åt rätt håll, men lagkaptenen har ändå varit med om att hjälpa AIK in i en guldstrid som egentligen inte alls var planerad under ett ombyggnads - och budgetår i klubben.

Nu är det över.

Henok Goitoms karriär (snart i alla fall).

Samtidigt känns det som om något bara börjat.

LÜHR OCH EKWALL OM ALLSVENSKA SLUTSPURTEN: