KRÖNIKA: Jiloan vänder tillbaka – precis som alla andra som ska ut på “äventyr”

Gärna ett äventyr, säger spelarna.

Och menar förstås gärna så mycket cash som möjligt.

Men de flesta pallar inte “äventyra” särskilt länge innan de känner att det är bäst att åka hem igen.

Jiloan Hamad är det senaste exemplet.

Jag har full förståelse för att Hamad gjorde sitt val när han drog till Incheon i Sydkorea. Han var dessutom väldigt tydlig med vad det handlade om den här gången, efter att tidigare ha testat ett karriärlyft via proffssvängen i såväl Bundesliga som Jupiler League: money talks.

Det är lätt för vem som helst att säga att pengar inte är allt.

Men för du väl sitter där, för du närmar dig 30 år och vet att det inte blir något kontrakt i Premier League eller att landslagschansen ändå är körd och för sedelbuntarna ligger framför dig på bordet, då klandrar jag ingen fotbollsspelare för att de tar vad de kan få.

Karriären tar slut snabbare än du tror och det kommer ett liv efter fotbollen som är svårare att anpassa sig till än du anar, vi har redan alldeles för många exempel på det.

Det blir åtminstone lite lättare om du har ett kapital att falla tillbaka på.

Det är en sak.

En annan är att det alltid låter bättre än vad det är.

Om det så är Sydkorea, Kina, Saudi, Qatar, Iran eller något annat “exotiskt”.

Hur många stannar ens i ett år och lever “det stora äventyret”?

Väldigt få.

I Hamads fall blev det som det alltid kan bli när man köps av en utländsk klubb. Tränaren som ville ha dig fick sparken och den som kom in vill ha “sina” spelare.

Det händer ju relativt ofta.

Men det kanske går att uthärda ett liv på en bänk i Köpenhamn, det är en helt annan sak i “äventyret”.

Få pallar att kämpa sig igenom det, oavsett vad som ramlar in på kontot varje månad.

Jiloan Hamad fick lira nio ligamatcher från start för ett gäng som är toksist i den sydkoreanska ligan.

Och jag tror ju inte att han hade gett upp sin karriär så pass mycket att han kände att han kunde sitta av det fotbollslivet i ytterligare något år.

Jiloan hade ju till och med skaffat irakiskt pass i hopp om att få den landslagschans han aldrig riktigt fick av Janne Andersson ens när det gick som bäst i Bajen under våren 2018 (många ville se Hamad i VM.truppen, om ni minns).

Så Jiloan Hamad och Incheon bryter alltså kontraktet och Hamad säger nu att han kan tänka sig att spela allsvenskt igen.

Äventyret var kul i ett drygt halvår ungefär,

Och det är ju inget nytt.

Ytterligare ett exempel som ligger nära till hands är Alhadji Gero som drog till Iran mot lukrativt kontrakt,

Han han knappt säga hej innan han sa adjö och var tilllbaka i Östersund (och är nu i Helsingborg).

Vi kan rada upp mängder av sådana exempel.

Alla pratar om “äventyr” när det bara handlar om cash.

Men gräset är inte grönare på andra sidan i mer än ett knappt ett år.

Sen kommer man gärna hem till tryggheten igen.

Det finns något sunt i det också.