KRÖNIKA: Rösler för sig som han vore tränare för Bayern – m e n en del av MFF:s framgångsrecept i Europa

Ingen annan tränare än Uwe Rösler har på så kort tid lyckats anamma den malmöitiska andan.

Den som stavas ”avadåddå?”.

Obehagligt sunkigt på sitt sätt, men också en stor del av det som har skapat framgångar för det framgångsrika fotbollslaget i stan.

Därför känns Rösler som klippt och skuren för uppdraget; han för sig som om han vore tränare för Bayern München och det är den tron som genom åren tagit MFF till en position som Sverige i särklass rikaste klubb.

Ni har säkert sett bilderna efter Malmö FF-Sirius.

Uwe Röslers uppvisning i överlägsenhet och maktfullkomlighet när han klappade Sirius unga tränare, Mirza Jelezak, på ryggen utan att ens titta på honom och gratulerade till en poäng.

Det högaktar förstås Jelezak att han bet ifrån och poängterade hur nedvärderande det var.

”Jag ville bara vara artig”, sa Uwe Rösler.

Det blir inte mer malmöitiskt än så.

För när vi andra kan tycka att det är härskarteknik och smått vidrigt så säger Malmöiten ”avadåddå?”

Som att man inte riktigt kunde bry sig mindre om hur man uppfattas.

I Malmö tycker man att Malmö FF ska vinna allt och alla och gör man inte det så är det oftast någon annans fel eller så kan man kanske sträcka sig så långt som att ”gratulera” något lag från Uppsala för att de tog en poäng.

Ocharmigt?, ja.

Och jag har den fullaste förståelse för att det finns tydliga åsikter om det.

Men det har skapat en vinnarkultur. Genom alla år.

Sen går det att nå Europaframgångar på andra sätt, såklart.

Det bevisade IFK Göteborg på 80-90-talet med all önskvärd tydlighet, även om det var i en  helt annan fotbollsvärld.

Och vi såg vad Östersunds FK kunde göra med ett lag hoprafsat från reahyllorna; de ”chockade” Europa genom att norrländskt tici-taca spela bort lag från Turkiet, Grekland, Tyskland, Spanien och England (på bortaplan).

Skillnaden är att MFF ständigt känns som en del av fotbolls-Europa.

De har hunnit lära sig en del genom åren..för de har sannerligen åkt på smällar…men de har också skapat en annan aura kring matchernas betydelse.

När Malmö FF spelar i Europa så stannar allt upp. Stadion kokar.

Det känns inte likadant på andra ställen i landet.

När Malmö FF spelar i Europa drivs laget av nån sorts respektlöshet, självkänsla och bergfast tro på sin egen storhet.

Det känns inte inte riktigt så när jag sett AIK kvala mot irländare, danskar, armenier och slovener.

”Avadåddå” eller gamla klassikern ”gå po foutbåll i en sånt rockajävel”, det är den attityden – tycka vad man vill om den – som skapat delar av framgångarna.

Det är möjligt att Rösler fått det i blodet, han är tysk trots allt, men han sannerligen smält in  i den andan.

Som om han vore uppväxt på Nobeltorget och suttit på cykeln genom den vidriga vinden bort till Kockums varenda dag.

När jag i våras satt i en längre intervju med Markus Rosenberg så påpekade jag vilket ”as” jag kände att Rösler kunde betraktas som.

Rosenberg förstod vad jag menade och höll med, han hade haft en likadan tränare under sin tid i Werner Bremen.

Men han tyckte att det var precis det som Malmö FF behövde: ett tyskt ”svin”.

För att aldrig acceptera en förlust eller en poäng mot Sirius.

Därför är känslan att det inte går att spåra någon som helst ängslighet hos Malmö FF när de tar sig an slovenska Domzale i Europa League-kvalet.

Laget och Uwe Rösler tror någonstans att de är bättre än de egentligen är och det blir ett framgångsrecept i Europa.

Vi minns Malmös framgångar i Europa League-gruppspelet, därför är det lätt att glömma att MFF tog sig dit med ett nödrop efter en taktisk kanonmatch i avgörande bortamötet med Midtjylland.

Då åkte man till Danmark med tron att ingenting var omöjligt efter dassiga 2-2 hemma. Same same när MFF drog till Istanbul och det krävdes seger mot Besiktas för att ta sig vidare från gruppen.

”Avadåddå?”

Uwe Rösler har det i sig på något vis och han har fått hela laget med sig.

Sen är det en annan sak att Malmö FF, sett till förutsättningar och trupp, ska vinna ungefär vad de vunnit i allsvenskan under det här året.

Eller att Uwe Rösler aldrig vunnit någonting som tränare.

Det är bara det att han gärna vill framstå som om han gjort det.

Ocharmigt.

Men ”avadåddå”.