Längtar redan till nästa duell i Malmö

Jon Dahl Tomasson kallade det “en stor fight”.
Innehållandes allt som vi älskar med ligan – förutom publiken då.
Den hetsiga duellen mellan AIK och Malmö FF fortsätter.

Svettig och lätt andfådd tog jag mig från pressläktaren på Friends arena den här kvällen. Dramat ville aldrig ta slut, och när Malmö FF:s vänsterback Jonas Knudsen kastade sitt sista långa inkast in i AIK:s straffområde under tilläggstidens slutsekunder så hade inte en människa som följde matchen slappnat av.

Inga texter gick att skicka innan Mohammed Al-Hakim verkligen satte pipan till munnen och fick hela arenan att antingen vråla ut besvikelse eller bara pusta ut.

Det var ett tungviktsmöte som innehöll allt som man kunnat föreställa sig, och lite till.

En maktkamp där det stora, trygga och mäktiga Malmö FF inledningsvis såg ut att kontrollera “det nya” AIK, den här gången med ännu en ny tonåring i startelvan (Eric Kahl).

Den första halvleken var Malmö FF:s, men när halvtidsvilan var ett faktum så hade ändå Sebastian Larsson på ett urläckert sätt vridit in en frispark från 20 meter.

Och när andra halvlek kom igång så var det plötsligt de orutinerade, men så vansinnigt viljestarka och sprudlande tonåringarna i AIK som tog kommandot i matchen. Och med lite (eller faktiskt ganska mycket) hjälp av den isländske giganten Kolbeinn Sigthorsson (som nog gjorde sin bästa match i AIK) så fick Bilal Hussein gott om tid på sig att prickskjuta in 2-0 i den 58:e minuten.

Och gästerna såg skakade ut.

Uträknade, till och med.

Saknaden av avstängde lagkaptenen Anders Christiansen kändes enorm.

Men det var ju en sån match där man aldrig kunde andas ut.

Inhoppande AIK-mittfältaren Rasmus Lindkvist hade några olycksminuter med tjugo minuter kvar, när han först knockades i eget straffområde, bara för att i nästa MFF-anfall täcka ett skott med handen.

Trots att det vrålades från AIK-bänken att städa undan en potentiell retur, så hann straffskytten Isaac Kiese Thelin fram först när Jakob Haugaard räddade straffen - och rakade in returen.

Tio minuter senare så var det nästa AIK:ares tur att däckas.

Viktiga mittbacken Per Karlssons vad gav upp och gjorde det omöjligt att spela vidare. Men då Rikard Norling gjort alla sina fem byten tvingades Karlsson vara kvar på planen, men helt oförmögen att springa.

Och då kom också straff nummer två, med sekunder kvar av ordinarie tid så hann Karol Mets inte med Jo Inge Berget i en djupledslöpning och kapningen var odiskutabel. Och den här gången så rullade Isaac Kiese Thelin kyligt in kvitteringen, utan att behöva använda en retur.

2-2 kändes snopet för AIK, men inte orättvist.

Här måste vi väga in taktiska byten, och Rikard Norling tog också på sig skulden att inte ha något kvar att kasta in när Per Karlsson gick sönder. 

Och Malmö FF gav aldrig upp. När spelet inte flöt på en bedrövlig gräsmatta på Nationalarenan (har man lirat korpfotboll där varje dag sedan hemmapremiären mot IFK Norrköping?), så krigade sig gästerna in i matchen.

Det var en kväll som inte bjöd på skönspel, men det var känslor och ett drama som gör matchen till den mest fascinerande så här långt 2020. Sebastian Larsson var till exempel helt vansinnig efter slutsignalen, och måltavlan verkade vara Jon Dahl Tomasson. Men det var inget Seb ville kännas vid i den mixade zonen.

Hursomhelst - jag kan redan längta till nästa duell i Malmö.

Och det ska bli intressant att se var de båda lagen står då.