Rasmus Elm vek inte ned sig mot Zlatan
Inte minst de om Zlatan Ibrahimovic.
När det kommer till den infekterade halvtidskonfrontationen med Rasmus Elm så bör det dock läggas till några pusselbitar.
Framför allt – Rasmus Elm var inget offer.
Tvärtom.
De frustrerade gesterna på planen har vi sett i tjugo år.
Hårtorkarna i omklädningsrummet är välkända, även om de sällan lyfts ut i dagens ljus.
En av dessa beskriver dock Olof Lundh i boken “Landslaget enligt Lundh” som kommer ut imorgon den 23 september.
Det är under halvtidsvilan i invigningsmatchen av Friends Arena mot England 2012 som Zlatan kommer in i omklädningsrummet vid ställningen 1-2 och är mycket irriterad över det svenska passningsspelet.
Inte minst på mittfältaren Rasmus Elm, som missat en avgörande passning där England kontrade och gjorde mål.
I Olof Lundhs bok så återberättar en då närvarande spelare händelsen:
”Zlatan var fruktansvärt hård mot Rasmus och bröt ner honom även om han försökte svara emot. (Erik) Hamrén stod bara vid sidan och till slut sa han: ’Rasmus, nu räcker det.’ Där tappade Hamrén många spelare och även sådana som varit nära honom”. En annan (spelare) berättar att Elm ville kliva av redan i pausen men spelade vidare.”
Konfrontationen är sann.
Där finns dock ytterligare ett par pusselbitar att lägga till för att berätta hela historien.
Förre förbundskaptenen Lars Lagerbäck kallade en gång Rasmus Elm för den största talang svensk fotboll fått fram sedan just Zlatan Ibrahimovic.
Jag håller med.
Och om Zlatan Ibrahimovic anses unikt stark på grund av sitt självförtroende och hur han för sig i fotbollsvärlden så är Rasmus Elm unikt stark på sitt sätt.
Om vi bortser från den galna talangen så har jag träffat få människor i mitt liv med den integritet som Elm bär med sig. Han är också artig, generös och alltid vänlig - men äger en vinnarskalle som få andra när det brinner till ute på planen.
Och han är inte rädd för någon eller något som har med fotboll att göra.
Rasmus Elm står också bestämt upp för det han anser vara viktigt, och där återfinns att vara en god medmänniska högst upp på livslistan.
Under mina år då jag följt landslaget i fotboll så är det extremt få spelare och ledare som vågat stå upp mot Zlatan Ibrahimovic. Lars Lagerbäck skickade hem Zlatan, Christian Wilhelmsson och Olof Mellberg efter en utekväll i Göteborg.
Det var ett modigt ledarskap.
Mittfältskrigaren Tobias Linderoth tog heller ingen skit under sin tid i blågult, och säkert finns det någon till.
Men sannerligen inte många.
Därför är det viktigt att lägga till de här pusselbitarna när man berättar historien om tjafset i omklädningsrummet på Nationalarenan för sådär åtta år sedan.
Där Zlatan tydligt och inför gruppen pekade ut Rasmus Elm som en av de svenska spelare som inte kunde få passningsspelet att funka.
Då brann det till hos Rasmus, som kontrade med att säga något i stil med: “Vi kämpar som fan för att du ska få göra det du vill. Prova att springa lite och hjälpa oss andra istället”.
Tjafset tilltog, och till slut så bad alltså - som Olof Lundh också skriver - Erik Hamrén att Rasmus Elm skulle lugna ner sig.
Men förbundskaptenen vågade inte säga till Zlatan.
Då krävde Rasmus Elm - som ansåg att man inte behandlar lagkamrater hursomhelst - att Hamrén antingen skulle byta ut honom eller Zlatan.
Han var inte knäckt.
Rasmus Elm var förbannad.
På en lagkapten som tilläts agera mobbare, och på en feg förbundskapten.
Och jag tror han skulle bli lika förbannad i dag om man kallade honom för ett offer i den duellen.
Jag har varit i kontakt med Rasmus Elm, som inte vill kommentera händelsen ytterligare.
Den här artikeln handlar om:
