Måste säga att jag länge varit helt ointresserad av Elfsborg

För mig är det ibland helt obegripligt hur klubbledningar i dag kan undgå att se vägen framåt för sina klubbar. Hur jakten på kortsiktiga resultat kan göra vilken klok klubbchef blind, och därför gång på gång köpa in “på-gränsen-till-elvan”-spelare utifrån som får breda ut sig med (för mycket) speltid.
Resultaten kan hacka, men tunnelseendet är omöjligt att skaka loss.
Ekonomin blir allt mer porös, men nästa succéköp kan nog ändå finnas i Danmark eller Norge.
Hur man till slut måste springa rakt in i väggen, som inte sällan stavas degradering eller ekonomisk kris, för att begripa och acceptera att det faktiskt finns ett annat sätt.

Och att det funnits där hela tiden.
Ett skatt i form av en framgångsrik ungdomsverksamhet. Det här har väl i stort sett hänt i varenda etablerad allsvensk förening genom åren, men på senare tid kan vi väl räkna upp Kalmar FF, IFK Göteborg, Malmö FF (men på ett annat plan, såklart) - och så då IF Elfsborg.
Där alla höll på att ledsna på en sömnig verksamhet som varken genererade poäng eller rubriker, den haussade tränaren Jimmy Thelin kändes som en bluff och den meriterade klubbdirektören Stefan Andreasson mest gav intrycket att vara trött och passé. Då möter man Kalmar FF på hemmaplan den 29 juli 2019.

I slutminuterna vänder Elfsborg 0-1 till 2-1, och laget får ett välbehövligt lyft i en säsong som gått i stå. Sakta men säkert under hösten tar sen allt fler yngre spelare plats på planen, främst anförda av talangen Jesper Karlsson. Där finns också den redan rutinerade Simon Olsson, 22, och den lite mer färske Rami Kaib, 22, två talanger som vuxit upp i Elfsborg och brinner för klubben - och som nu injicerar energi in i laget samtidigt som tränare Thelin ändrar om i spelstilen.
Offensiven blir rakare, den defensiva pressen högre.
Unge målvakten Tim Rönning tar över efter en petad och bitter Kevin Stuhr Ellergaard och talangen gör det riktigt bra. Efter säsongen 2019 så lämnar veteraner som Stefan Ishizaki, Jon Jönsson, Ellergaard, Alex Dyer och Simon Lundevall Borås Arena Den här säsongen tar elva egna produkter plats i A-laget (dock finns bland dem en del lärlingar).

Det skulle kunna kallas ett naturligt skifte av generationer, men jag ser det mer som en rejäl riktningsförändring i klubbens verksamhet - och jag gillar den. Jag gillar att det händer i Kalmar FF, jag gillar att det händer i IFK Göteborg och jag gillar när Adi Nalic och Anel Ahmedhodzic efter utlåningar lirar Europa League med Malmö FF mot Wolfsburg. Jag förvånas bara att det tar så lång tid att inse att man mest är ute och sladdar i Europa och Afrika på jakt efter guldvärvningar, innan man återvänder till den egna skattkistan i form av de egna talangerna.

 Under den här försäsongen så har Elfsborg bland annat städat av både den allsvenska konkurrenten Helsingborgs IF (4-0) och det allsvenska kvallaget Brage i Svenska Cupen (3-0). Det ser intressant ut. Jag säger inte att man är redo att utmana om de allra översta topplaceringarna, inte alls - men jag kan mycket väl se Elfsborg göra en Blåvitt anno 2019 den här säsongen. En uppryckning som förening och ett lag som konkurrenterna måste respektera. Samtidigt som man sitter på sin investering i form av de egna talangerna, där en Simon Olsson eller Rami Kaib inom kort mycket väl kan generera fina pengar vid en proffsflytt. Så har man också presenterat hemvändaren Johan Larsson som en sista pusselbit. Precis så ska allsvenska lag förvaltas.