Mellberg är guld värd på kort sikt – men har HIF en framtidsvision?

Det finns aldrig något som säger att en väldigt bra fotbollsspelare per automatik blir en bra tränare.

Och vice versa.

Du kan bli framgångsrik tränare även om du aldrig har spelat på elitnivå; Roy Hodgson, Tommy Söderberg, Rikard Norling.

Före detta stjärnspelare hamnar ofta i ett läge där de inte riktigt kan förstå varför spelare gör som de gör, när de själva kunde göra det helt annorlunda och mycket bättre.

Som när Malmö FF-ikonen Bosse Larsson efter sin framgångsrika karriär blev tränare i dåvarande division 3-laget (tredje divisionen då) Kirseberg och blev galen på att spelare inte såg luckorna, inte slog de där svepande passningarna på 40 meter eller aldrig läste spelet så som han en gång gjorde.

“Dom är för dåliga”, blev Bosses dom och han gav upp.

Vilket ju var helt rätt, i jämförelse med vad han en gång varit.

Andra – som tex Johan Cruyff – hade en inbyggd pedagogisk förmåga som gjorde att de kunde överföra delar av sin egen fotbollsgenialitet till andra.

Så när Olof Mellberg tog över Brommapojkarna i division 1  så hade vi inte en blekaste aning.

Dedikerad, jodå. Och väldigt intresserad av tränaryrket, det hade vi fått höra. Men det har många gamla spelare varit.

BP vann först division 1 och sen superettan under ledning av Olof Mellberg.

Laget spelade strålande fotboll och Mellberg hade lyft fram flera unga lovande spelare som alla blivit nyckelspelare.

Men mystiken tätnade kring Mellberg när han gav upp BP inför allsvenskan och istället fanns med tränade ungdomslag i BP.

Förvisso i samband med att han slutförde sin tränarutbildning. Men ändå.

Flera allsvenska lag visade sitt intresse för att locka Mellberg till sig, IFK Göteborg var ett och Elfsborg (som nog låg närmast till hands i slutändan).

Men Mellberg nobbade och låg lågt.

När han väl tog ett nytt jobb så var det i den danska andraligan, där hans tidigare tränarkollegan Azrudin Valentic ville ha hjälp i Köpenhamnsklubben Fremad Amager, närmast att betrakta som ett Frej i en Stockholmsjämförelse.

Inte så förbannat sexigt och i det närmaste ett slöseri på så rar ärta.

Därför kommer nyheten om Helsingborgs IF som en glad liten septemberbomb.

På alla sätt.

För HIF, där fokuset vänds från något som bara varit negativt till en verklighet som alla tycker är spännande.

Och för alla oss andra som gärna vill se vad Olof Mellberg kan uträtta som allsvensk tränare.

Kommer han ha förmågan att bygga det han byggde i BP? Får han tid, cash och möjlighet att göra det?

Det kommer inte att bli lätt.

Han kommer till ett svagt allsvenskt lag, en trupp som är felbyggd och där man under sommarfönstret hade plånbok så tunn att man fick hämta in spelare som låg ute på Blocket och som helst kunde ta sig till Olympia med egen cykel.

Det går absolut att hitta en och annan godbit, som Max Svensson och Armin Gigovic.

Men i stort andas den trupp som Helsingborgs IF har idag inte särskilt mycket framtid.

Nu kan det såklart räcka för ett år i allsvenskan, nästa år, när nya fina cash flödar in via det senaste TV-avtalet.

Men sen?

Hur ser HIF:s framtidsvision ut?
Den som de rimligen måste ha lagt på bordet framför Olof Mellberg.

För jag tror inte att han tar sig an något som sträcker sig över 2021 utan att han fått någon form av garanti på att HIF ska se över sin filosofi och sluta värva spelare som är over and out, chansningar från nån liga i Australien eller drömmer om att bli proffs  i Thailand.

Enkelt uttryckt: en röd tråd i arbetet med att skapa en stabil allsvensk klubb.

Varifrån ska pengarna komma? Vilka spelare vill man ta in, kan man ta in? 

Nu är det fortsatt lite High Chaparal; oj, här kom det visst pengar via Emil Krafths övergång, kanon då skaffar vi en ny tränare för dom.

Finns det överhuvudtaget en given plan för en framtid som sträcker sig längre än 2020?

Eller hoppas och tror HIF:s ledning att Olof Mellberg på egen hand ska göra HIF till en stabil allsvensk toppklubb igen?

Det är möjligt, men så enkelt tror jag inte det är.