Norling vågade – Billborn fegade och blev en förlorare

Det är självklart att rätt många tvivlade på “nya” AIK när de åkte på sin största allsvenska stjärnsmäll i mannaminne, 1-4 på hemmaplan mot IFK Norrköping.

Därför krävdes det rätt mycket mod av AIK-tränaren Rikard Norling att inte vika sig en tum från filosofin.

Han fortsatte med kidsen från start, han pumpade vidare på spelidén med man-man-markering.

Det var vågat i en AIK-kostym, för en ny smäll i just en sån här match hade kunnat kosta rätt mycket, inte minst för Norling själv, vilket han noga underströk efteråt.

Så hur valde Hammarby att möta denna främmande taktiska “nymodighet”?

Fortsatta pressa högt, återerövra och trycka gasen i botten i den offensiv som varit Sveriges i särklass mest inarbetade och mest framgångsrik över ganska lång tid nu?

Nope.

AIK kom med en helt ny spelidé, fortfarande i sin linda - och Hammarby valde plötsligt att ändra sitt inarbetade spel.

Nu skulle Bajen ligga lågt, vänta på misstag, ligga lite på rulle och det blev bara pannkaka av allting, feltajmade, stressade, fantasilösa.

Jag kan inte påminna mig om att jag sett detta Hammarby-lag så vilsna på två år.

På sitt sätt är det klassiskt för rätt många fotbollslag i matcher som betraktas som speciella, då vill många helt plötslig göra något de inte gjort förut.

Varför Hammarby gjorde det nu är dock en gåta. Varför?

Ja, Norrköping lyckades med det mot AIK. Jovisst, men Norrköping är Norrköping och Hammarby är ett lag som gjorde 75 mål i allsvenskan förra året för att de var mästare på att behärska sitt spel. Inte någon annans.

Just därför var det imponerande hur Rikard Norling hanterade det här derbyt...om det var någon som rimligtvis borde funderat kring att förändra, så var det han.

Med ett tufft tryck, så som det lätt kan bli det här läget och efter kölhalningen på Friends.

Men han körde på.

Bilal Hussein, Paulos Abraham, Saku Ylätupa, Tom Strannegård och Robin Tihi, alla från start igen, ingen tvekan.

Och fortsatt 3-4-3 och så pass strikt Bundesliga-man-man att Per Karlsson ett var på väg bort mot ingång 3 till Globen när han från sin backplats hängde med sin gubbe, Muamer Tankovic, som fick för sig att hämta bollen hos egen målvakt.  

Nu var det dessutom ynglingarna som låg bakom målen.

Paulos Abraham smög sig fram utan bevakning (som om han inte existerade, det såg nästan komiskt ut) vid ett inkast, tog emot bollen, avancerade och väntade in perfekt läge för den öppnande passningen till Hussein: 1-0.

Tom Strannegård chippade in den luriga bollen som David Fällman kom fel på och tvingades attackera Hussein så hårt att det blev straff (som Sebastian Larsson smekte in).

Det är exakt så du måste jobba med unga spelare för att de ska få fäste och utvecklas. 

Du måste våga.

Det är inte lätt, speciellt inte i en klubb som AIK med skyhöga krav utifrån, men du måste ha modet att köra på så länge du tror på idén.

Det var det Rikard Norling gjorde i årets första stockholmsderby.

Och exakt det som Stefan Billborn INTE gjorde.