Och hur är det tänkt att man ska skriva om det här?

Det här var inte alls den krönika jag hade tänkte sätta mig och skriva inför morgondagens möte med AIK. Jag hade en helt annat plan för vad jag skulle skriva om inför vad som alltid ska vara säsongens störa höjdpunkt. Ett möte som också har markerat några av mina största stunder under mina dryga 20 år som Blåvittsupporter. Det var dessa upplevelser jag ville skriva om. Om kärlek och hat. Om den underbara bubbla som fotbollen kan vara när den är som bäst. Om fotbollen dragen till sin fantastiska spets.
Men jag är också smärtsamt medveten om att jag inte var ensam om att få mina planer omkullkastade den här veckan, och en förlorad krönika är så brutalt försumbar att det nästan känns patetiskt att ens nämna det.

Men med all tragik redan i den allmänna medvetenheten, hur skriver man om det omöjliga? Hur skriver man om en fotbollsmatch när fotbollen knappt ens får plats i periferin?

En stor del av fotbollen handlar om att spelare ”försvinner”. De blir skadade, säljs eller petas. Men de dör inte. Det hör inte till spelet. Det hör inte till vår värld, det ska inte höra dit. Människor den åldern ska inte dö. Punkt slut.

Bara att tänka tanken ”hur påverkar detta matchen”, att spekulera om psykologiska effekter och taktiska konsekvenser… nej, det finns inte på kartan…
Jag är bara väldigt glad över att jag slipper vara en av dem som ska springa in på Friends arena och förväntas spela fotboll som om det var ännu en dag på jobbet…

Hoppas jag fortfarande att vi vinner imorgon? Alltid.
Känns det som att det egentligen spelar någon roll just nu? Nej.

Fred och kärlek!

/Fredrik