Rockaden borde vara given – Rydström in och Nanne ut

En match kvar.
Det allsvenska kontraktet är nära.
Sen måste Kalmar FF byta spår.
Och gå vidare utan Nanne Bergstrand.

Vi är generellt för dåliga på att hylla våra hjältar och legendarer när de fortfarande är aktiva och faktiskt vid liv.
Vi glömmer snabbt, tappar perspektiv och fokus landar på här och nu. Det är väl egentligen inte så konstigt, vi är ju mänskliga – men det är också något vi borde jobba lite med.
Att minnas. 
Respektera.
Och hylla.
Nanne Bergstrand är en sådan legendar som är värd att respekteras och hyllas under tiden han fortfarande sitter på Kalmar FF:s bänk och leder sitt lag mot ett nytt allsvenskt kontrakt.
För efter en mycket imponerande 3-1-seger i den första kvalmatchen mot Jönköping Södra på Stadsparksvallen så sitter Kalmar FF i ett superläge inför returen på Guldfågeln arena nu på söndag. Ett hemmamål (sannolikt i samband med en fast situation) och J Södra måste göra fyra mål på ett formstark KFF för att stjäla platsen i högsta serien.
Det kommer inte att gå.
Bara en mental röd-vit totalkollaps, någon psykisk härdsmälta som kostar röda kort kan hota mästarna från 2008.
Kalmar FF lär finna nytt allsvenskt liv till 2021, och då ska man jubla och må bra.
Ett litet tag.
Sen måste man byta väg framåt.

Det Nanne Bergstrand pumpat in i form av trygghet och harmoni i den förening han ledde till ett unikt SM-guld 2008, det ska aldrig underskattas.
Men ju längre säsongen 2020 gått och vi väntat på någon slags förändring och förbättring på planen så har det varit same same, match efter match.
Taktiken är enkel och lättläst.
Pressa, pressa, pressa, köra, köra, köra.
Och när man saknat målskyttar bakom en potentiell skyttekung som Nils Fröling (som varit skadad stora delar av säsongen), så har det (vad jag kunnat se) inte funnits någon plan B eller plan C.
Nanne Bergstrand har heller inte hittat något i spelet på planen eller i det mentala spelet som kunnat jaga bort det värsta (?) hemmaspöket i allsvenskans historia. Kalmar FF har alltså inte inte vunnit i allsvenskan på sin nya (nåja) hemmaplan sedan maj 2019.
Det är ett svårbegripligt facit.
Det är också svårt att se hur Kalmar FF:s egna fina talanger utvecklas under detta år, och det måste ju ses som en brist i ledarskapet då klubbens krassliga ekonomi behöver handla betydligt mer om talangutveckling och försäljning än den gör i dag.
Jag har inget alls emot tränare som blir äldre, utan hyllar gärna lag som vågar lita på sina erfarna ledare, och inte omedelbart söker sig mot en yngre förmåga då det kanske tar emot en smula under en period.
Roy Hodgson är 73 år gammal och tränare Crystal Palace i Premier League. Romeo Crennell är lika gammal och fick ta över ansvaret i NFL-laget Houston Texans när man sparkade Bill O’Brien i år.
Ja, i USA är man inte rädd för åldern hos coacher och Mike Krzyzewski, 73, har aldrig ifrågasatts som coach för Duke University eller USA:s stjärnspäckade landslag i basket.
Men det är också tränare som legat med i frontlinjen när det kommer till utveckling av respektive sport.
Nyfikna.
Nyskapande.
Besatta av hitta nya metoder att vinna med, även om dessa blandas upp med de gamla beprövade recepten.
De hänger med.
Där var Nanne Bergstrand för inte så länge sedan, en pionjär som sökte nya vinnande vägar och vågade gå emot strömmen för att nå dit. Det resulterade i SM-guld, en sanslös utveckling av Kalmar FF där Nanne var exakt rätt man på rätt plats - och så en helgonförklarad sejour i Hammarby.

Men den Nanne vi sett i år är inte samma ledare som då. Det saknades i år energi, och anpassning och nytänkande.
Kanske är det bara inbillning, att det faktiskt beror på annat att Kalmar FF aldrig fick foten på gaspedalen (förrän i tolfte timmen) den här säsongen. Spelartrupp, skador (Nils Fröling och Viktor Elm, tappade spelare (Svante Ingelsson) och så vidare.
Men jag har känslan av att det går lite på autopilot numera, att - Gud förbjude - KFF-pensionären Henrik Rydström kanske hade rätt när han i Patrick Ekwalls och min podd inför säsongen sa:
“Om han (Bergstrand) inte jobbar mer, är mer analytisk och mer noggrann så tror jag det blir svårt i dagens fotbollsklimat".

Facit - det vill säga det allsvenska resultatet - säger att Rydström hade rätt.
Samtidigt flög Sirius fram under två tredjedelar av seriespelet ledda av - just det - Henrik Rydström, och stod för nyskapande, underhållande och effektiv fotboll på Studenternas i Uppsala.
Där har ni ju också rockaden som vore lika logisk som rätt, då Rydström (som spelat 802 matcher för Kalmar FF och var lagkapten guldåret 2008) nyligen lämnade Sirius och nu är ett eftertraktat namn i svensk fotboll men säger att han helst är närmast familjen - som ju bor i Kalmar.
Henrik Rydström ÄR Kalmar FF och Kalmar FF behöver vara som Henrik Rydström.
Tjurig, orädd, envis, obehaglig - och med modet att gå sin alldeles egen väg för att bli vinnare igen.