Rötterna blir starka när det blåser
Det var en kväll för historieböckerna.
En sån där dag som man har svårt att tro på, som man måste gnugga sig i ögonen och köra tusen nålar på armarna för att förstå att man faktiskt inte bara fantiserar.
En sån där kväll när jag och alla hundratals vänner och bekanta och obekanta men ändå vänner bara går runt och ler lyckligt och kramas vilt med varandra överallt och mest hela tiden.
Vi behövde detta. Vi förtjänade detta.
5-0 hemma mot Degerfors.
En enda sån här match gör det värt alla år av motgångar, misär och meningslösheter.
FEM – NOLL. I en hemmapremiär.
Foto: Richard Himberg/Hammarby Foto.
***
Vi har inte vunnit en match med fem mål sedan 2003 då vi slog Enköping med 7-0 och Giffarna med 5-0.
Och jag har svårt att minnas när jag senast såg Hammarby spela såhär bra, så fullständigt dominera och spela ut sina motståndare. Kanske den galna segern mot Elfsborg i cupen 2010? Men stundtals kändes det nästan som att se Bajen anno 2006. Det var samma fart, samma självklarhet i attityden, samma jävlar-anamma. Skillnaden är såklart att då var vi ett topplag i Allsvenskan och nu möter vi lag på en avsevärt sämre nivå. Men fortsätter vi spela såhär så kan det gå långt.
Pablo Pinones-Arce var fullkomligt briljant i kväll. Hans två mål är ren klass, liksom ett antal situationer till. Jag hoppas innerligt att skadan han drog på sig inte är allvarlig, det verkar inte så, för han kommer vara enormt nyttig framöver.
Torsteinbö, Solli, Persson, Batan, Guldborg, Kennedy… Det går att rabbla upp många spelare som förtjänar extra beröm en sån här kväll.
Det är skönt att se att vi har ett gäng ledartyper i laget, spelare som älskar att kliva in på en fullsatt arena och klarar av pressen.
Nanne låter dock inte helt nöjd i de intervjuer jag sett efter matchen. Han menar att vi har mycket kvar att slipa på. Det känns rätt bra kan jag meddela.
***
Publiken ja.
29 307 åskådare, nytt publikrekord för såväl Nya Söderstadion som Superettan-fotboll i hela Sverige.
Nästan 30 000 hammarbyare (några hundra degerforsare ska väl avräknas också) som tillsammans skapade en sån där stämning som det bara känns klyschigt att försöka beskriva, men som det krävs en motorsåg för att försöka ta sönder.
En ljudvägg över hela arenan. En sagolik fest med leenden, skratt, kramar, kärlek vart man än tittade på läktarna.
Det är just såna här matcher som behövs för att vi ska kunna skapa den där hemkänslan, få några minnen av glädje att förknippa vår nya arena med och kunna bygga vidare långsiktigt framåt.
***
Marschen från Söder var värdig – och enormt stor, med all sannolikhet den största någonsin (inte sett någon officiell siffra från polishåll än, men gissar på att vi var långt över 10 000 åtminstone).
Tifot från Hammarby Ultras var sanslöst mäktigt och gåshudsframkallande med en vacker hyllning till våra rötter. Likaså SöderBröders frontbanderoll i marschen med ovanstående rubrik och inledningsraden från Kjell Höglunds “Genesarets sjö”. Alla våra ultras förtjänar massiva hyllningar för sitt slit och sin kreativitet.
***
Men hur segerrusiga vi än må vara en sån här kväll så var det ändå bara en match av 30. Vi har 28 matcher kvar och det är alldeles för lätt att minnas tillbaka en vår för bara två år sen när vi tog fyra raka vinster och jag satt i en buss hem från Borlänge och drömde om Champions League.
Vi vet alla alltför väl hur det har gått de senaste åren. Vi måste vara cyniska och realistiska och se framåt hela tiden.
Men just här och nu så kan vi ändå tillåta oss att skratta oss till sömns.
Vi har sex poäng och 6-0 i målskillnad. Det är svårt att börja en säsong bättre än så.
Redan om en vecka är det dags igen. Ängelholm hemma på Nya Söderstadion.
Jag tror att vi kan bli en bra bit över 20 000 då också.
Tack för en magisk afton. Älskade Hammarby!
Forza Bajen!
Den här artikeln handlar om: