EKWALL: “Sanningen är att vi kan ha sett Kennedy i allsvenskan för sista gången”

Min högst spontan känsla är ju att Kennedy Bakircioglu bör kalla till en presskonferens idag och förkunna att han gjort sitt sista framträdande i Hammarby.

Nu när Bajen högst sannolikt inte längre kan vinna guldet.

Och nu när slutscenen blev så osannolik att inte ens en Hollywood-regissör hade kunnat göra det bättre.

Det är ju snarare så att om Kennedys frisparksmål tillsammans med firandet av inkastad öl i plastmugg, fångandet utan spill av en enda droppe och klunken varit en del av en amerikansk film så hade vi alla sagt att det där var typiskt film, för det skulle ändå vara för bra för att vara sant.

Kunde det bli mera The Saga of Kennedy än så här; målet, firandet, hyllningarna, glädjen?

Kunde det bli mera Bajen, bärs och Söders höjder än så här, en plastmugg med arenaöl, tydligt väldigt urdrucken och kastad med teknik så att inte en droppe skulle försvinna i onödan?

Svaret är ju ett rungande nej.

Det är inte ens säkert att Kennedy Bakircioglu får spela särskilt mycket mer i den allsvenska som återstår, åtminstone inte om det blir jämna matcher och framförallt inte om Hammarby kommer ha europaplatser att spela för in i det sista, vilket väldigt mycket tyder på i den jämna kampen.

Stefan Billborn var väldigt tydlig…och jag gillar honom skarpt för att han väldigt ofta är just det, inget jävla tränar-mumbojumbo…när han påpekade att Kennedy inte har fått spela för att han inte betraktades som tillräckligt bra.

Han är en ikon, i sann mening större än såväl Nacka Skoglund, Ronnie Hellström som bröderna Kenta och Billy Ohlsson, men det finns ingenting som tyder på att Stefan Billborn  kommer släppa fram honom av nostalgiska skäl.

Inte ens för att han är Kennedy.

Inte ens efter den frisparken.

Jag som inte håller på lag kan förstås glädjas över Kennedy Bakircioglus sagolika kväll på Tele2.

Han är hedersman, en av nutida fotbollens allra största gentlemen.

Alltid sympatisk, aldrig för stor nog för att ta ett snack om fotboll, nästan alltid en positiv attityd.

Så har han varit sen jag träffade honom första gången i juni 1999, då vi faktiskt lirade i samma lag i en uppvsiningsmatch 1999 (under Björn Borg-dagen för att fira hans födelsedag…fiaskot var att Björn aldrig dök upp…long story, tas en annan gång)

Jag kan bara minnas att han var förbannad och irriterad när Lasse Lagerbäck ratade honom under hans tid i Spanien och vi förstod nog aldrig någon av oss på den tiden hur bra La Liga egentligen var.

Men det fina i alla hyllningar var att “alla” kände för Kennedys kväll, oavsett klubbtillhörighet.

Jo, jag inser att det fanns en hel del IFK Göteborg-anhängare som inte tyckte det var så lustigt där och då.

Jag inser också att många anhängare till rivaliserande klubbar kanske inte drog iväg en hyllningsfras på sociala medier.

Men överlag. Bara positivt. Bara tummen upp.

Det är respekt i ordets rätta bemärkelse och det är ett erkännande väl värt Kennedy Bakircioglu.

***

Det här avslöjandet här på Fotbolldirekt: Wow!

Vägen till Man United kan alltid gå via Olympia, uppenbarligen.

Även om det förstås inte är så att affären kommer göras upp imorgon eller ens bli av.

***

IFK Göteborg?

Ja, jag står fast vid det jag skrev tidigare.

Och jag håller med både Hasse Backe och Alexander Axén som gick loss i CMore-studion efter Hammarby-matchen.

IFK Göteborg har inte material nog för ungefär den placering de har just nu (Backe)

Det går att inte att bygga “ny fotboll” (vad det nu är) i en period då det absolut viktigaste är att ta poäng och ingenting annat.

Många Blåvitt-fans vill hävda att det gnälldes på brottarfotbollen också och det må väl vara, det är omöjligt att göra alla människor nöjda, men det var ju mest motståndare och en eller annan expert.

Nu är motståndarna väldigt glada över vad IFK gör istället.

Gissa vad som känns bäst för IFK Göteborg?

Nu väntar ångestmöte mot Trelleborgs FF på Ullevi i näst omgång och nu ställs läget lite på sin spets, IFK Göteborg går inte tappa poäng där för då kan det bli oerhört jobbigt framöver. På alla sätt.

Är Poya Asbaghi och hans lite bräckliga trupp redo för det?

Slutligen går det inte att yra in absurdum om att IFK Göteborg är IFK Göteborg och att stora klubbar aldrig kan rasa.

Så enkelt är det aldrig. För det är vare sig klubbmärket, Bebben eller matchtröjan som avgör.

Malmö FF, Djurgården och AIK har alla varit nere och vänt i Superettan, för inte särskilt längesen egentligen.

2002 lyckades Jonas Henriksson rädda Blåvitt kvar i allsvenskan via kvalspel mot Västra Frölunda – bara några år efter det att klubben firat stora triumfer i Champions League.

Det KAN gå åt helvete för Änglarna också, ingen går säker i allsvenskans värld.

 

Den här artikeln handlar om:

Dela artikel: