Skit inte i tabellen, men vi är bäst ändå

“Skit i tabellen, Bajen är bäst ändå”.
Så går det gamla gamäng-uttrycket om vårt kära Hammarby.
Ett talesätt som många på senare tid har stört sig på, som många förknippar med en losermentalitet, en inställning av att det som händer på plan inte är så himla viktigt så länge hjärtat bara klappar grönt och vitt.

Det är svårt det där. För mig personligen är det ju något som är mycket större än den sportsliga framgången som gör att jag håller på Bajen.
Som gör att jag lägger timmar och åter timmar vecka efter vecka, år efter år, på möten, texter, intervjuer, telefonsamtal, chattar, poddradiosändningar, bloggar, matchprogramsmakeri, diskussioner och givetvis alla långväga resor kors och tvärs över landet och matcher överallt och hela tiden i olika Hammarby-sektioner.

***
De senaste åren har jag lagt ner en så stor del av min vakna tid på Hammarby-relaterade saker att många nog skulle betrakta mig som besatt, sinnessjuk eller åtminstone lite knäpp.

Och då sitter jag ju inte i Bajen Fans-styrelsen längre sedan nästan ett år tillbaka.
Den nuvarande BF-styrelsen la nyss upp en sammanställning som berättar i stora drag vad de sysslar med för tillfället.
Det är imponerande, minst sagt, och de förtjänar alla en stor eloge för den sjukliga mängd tid och energi de lägger ner på detta helt ideellt, för din och min och alla andra hammarbyares skull.

***
Då och då frågar jag mig själv om det är värt det?
De där existentiella tankarna om vad man egentligen håller på med.
Åka runt till småstäder för att bli behandlade som boskap, stå i duggregn på nån idrottsplats som mest ger en flashbacks till skolgymnastiken i högstadiet. Och se Hammarby underprestera något oerhört, match efter match, år efter år.
Ta ledigt från jobbet för att sitta i en ölstinkande buss tur och retur till Ängelholm i ett dygn. Välja att ägna kvällarna åt att ringa någon tränare i ett obskyrt landsortslag för att höra honom prata om hur de ser fram emot årets match för sisådär 107:e gången.

***
Men varje gång jag får den där känslan av uppgivenhet, senast vid åtta-tiden i går kväll på Behrn Arena, så brukar det gå ganska snabbt innan jag inser varför jag gör allt det här. Varför jag prioriterar som jag gör med min tid och mitt liv.
När Max von Schlebrügge, av alla hjältar som finns på jorden, kommer in i 82:a matchminuten med sin stenhårda krigarskalle och tio minuter senare sätter foten mot lädret så att bollen faktiskt letar sig in i nätmaskorna bakom den där bisarrt bra U21-landslagsmålvakten i Örebro.
När jag bara vrålar ut min glädje, gruppkramar Patrik och Linnea och nästan vålds-high-fivear Peter därnere. Han som liksom jag är på precis varenda bortamatch vi har någon som helst möjlighet att se.
När jag ser tusen själar dansa samba med halsdukarna över sina huvuden och jubla i ett stort kaoshav av grönt och vitt på bortaläktaren.
Då inser jag att det är värt det. Precis det där jublet, den förlösande känslan av glädje.
Sen går det fem minuter till av en helt galen forcering, den kanske värsta jag sett från Bajenhåll sedan slutminuterna i en viss Ängelholmsmatch 2011.
Vi har ett Adelstam-ribbskott, vi har en livsfarlig Max-nick, vi har ett helt gäng farliga lägen och en massiv anfallsvåg som bara ska resultera i ett mål egentligen.
Men det blir naturligtvis inget mål.
Och trots att vi blev det första laget i år som tog poäng av Örebro på deras hemmaplan så var det ändå med enorm besvikelse vi lämnade arenan i går.
1-1, en poäng, det är liksom helt meningslöst när allt kommer kring. Vi har elva poäng upp till en allsvensk kvalplats på lika många omgångar. Inte ens den allra största optimist kan påstå att det är särskilt realistiskt att tro på.

***
Men det var inte i går vi förlorade den här säsongen. Det var i hemmaförlusterna mot lag som J-Södra och Ljungskile. I de onödiga poängtappen mot Värnamo, Varberg, Ängelholm och Östersund.
I alla de där matcherna – och ett par till – tappade vi det här året, vårt fjärde raka i Superettan.
Det blir ett femte nästa år och det är naturligtvis inget annat än ett gigantiskt fiasko att en stor klubb som Hammarby ska misslyckas så kapitalt.
En klubb med en enormt trogen och stor publik, med ekonomi och resurser på helt annan nivå än de allra flesta av våra konkurrenter. Det är ett smärtsamt uselt betyg åt de som styrt skeppet under de här åren, men också åt oss alla som är medlemmar i föreningen och inte lyckats hitta bättre vägar att nå våra mål. Tillsammans.

***
Men när vi väl rullade ut på E20, efter en dryg halvtimmes sightseeing bland Örebros radhuskvarter med en lätt förvirrad busschaufför, och 61 personer på bussen delade exakt samma känslor, samma sånger och samma villkorslösa kärlek för en fotbollsförening. Då kände jag också att det är här jag hör hemma. Det är alltid värt det.
Jag kan vara hur förbannad, besviken och uppgiven som helst på underpresterandet och misskötseln av vår klubb. Men jag älskar ändå gemenskapen, historien och kulturen runt den. Och någonstans så blir ju det där hatade talesättet ändå lite sant.
Jag skiter verkligen inte i tabellen någonstans, men jag skulle inte kunna lägga en minut till av mitt liv på Bajen om jag inte var helt övertygad om att vi är bäst ändå.

Forza Bajen!