Tomhet och framtidstro
Samtliga foton: Bildbyrån.
Säsongen 2012 tog alltså slut redan den 18 september för Hammarbys del.
Nu väntar drygt ett halvår av vad som inte kan kallas något annat än ren försäsong och uppbyggnad inför ett 2013 då vi ska ha ett hundraprocentigt uttalat mål om att gå upp till Allsvenskan.
Det målet fanns aldrig i år, inte de två föregående åren heller. Styrelsen och den sportsliga ledningen har hela tiden vägt orden och tvekat att prata om uppflyttning.
Nu finns det inget annat. Nu har vi ekonomin stabiliserad, organisationen på plats och en spelartrupp som på pappret ska vara överlägsna allt motstånd i Superettan (möjligen med undantag för om IFK Göteborg skulle ramla ur, men det verkar de nog inte göra nu, tyvärr).
Vi har ett halvår på oss att svetsa samman det här laget, att bygga upp en trupp som håller och där alla vet exakt sina egna roller och tar ansvar för varandra.
Erik Sundin, Kennedy Bakircioglü, Max von Schlebrügge, Thomas Guldborg Christensen, Micke Rynell, Christophe Lallet, Nik Ledgerwood, Johannes Hopf, Sebastian Castro-Tello och Daniel Theorin är alla spelare som ska utmärka sig i en serie som Superettan.
De ska bära laget framåt och vi supportrar har rätt att kunna ställa krav på att de lyckas med det.
***
Att vi förlorade på Grimsta i går var bara en sista spik i en sedan länge ihopsnickrad kista.
Vi inledde lysande. Spelade fantastiskt fin fotboll under de första 15-20 minuterna, men släppte sedan in BP i matchen och bjöd dem på två onödiga hörnmål.
Hopf blev störd på 2-1-målet, visst, men han ska ändå inte släppa in den bollen – och varför har vi ingen kille på bortre stolpen? Dags för vissa att gå med i “Håll en stolpe”-kampanjen från EM i somras kanske.
Men vi förlorade inte matchen på det. Vi förlorade för att vi inte spelade vårt eget spel, för att vi tappade rörligheten på mittfältet. Tempot sjönk och vi blev stillastående, förlorade andrabollar, började spela för mycket i sidled och slog bort enkla uppspels-bollar.
BP är ett riktigt bra fotbollslag, men vi ska kunna avgöra en sån här match med en man mer och med den självförtroendeboost vi ska ha i truppen efter fem raka obesegrade matcher.
– Det suger, som en extremt besviken Lallet sammanfattar det i HTV-intervjun efter matchen.
***
Att Pablo Piñones-Arce, med fem år och 95 matcher i Hammarby-tröjan på sitt CV, väljer att provocera sina gamla supportrar genom löjliga gester mitt framför oss. Det är så lågt och så respektlöst att jag först blev helt rasande och sedan mest besviken.
Men det är helt odiskutabelt att han ska ha en varning för det, vilket Laul förklarar pedagogiskt här.
Magnus Ahlsén stod för övrigt för årets antagligen sämsta insats som domare (vilket säger en hel del med tanke på domarnivån i allmänhet i den här serien) och tappade greppet om matchen totalt, med hela elva gula och ett rött kort samt otaliga felaktigt dömda och missade offsides, hands, inkast och hörnor.
***
Matcharrangemanget på Grimsta IP var under all kritik.
Brommapojkarna höjde biljettpriset med 50 kronor mot en normal match och motiverade det med att man hade ökade kostnader för publikservice, extrapersonal och säkerhet (efter att Bajen Fans hotat med bojkott).
Men denna höjning räckte uppenbarligen inte ens till att besiktiga arenan, utan man får säkerheten underkänd någon timme innan matchstart av såväl Hammarbys säkerhetsansvariga som förbundets matchdelegat och polisen på plats.
Säkerheten kan inte garanteras, bland annat är utrymningsvägar och nödutgångar blockerade.
Detta medför att insläppen stängs och en hundra meter lång kö ringlar utanför bortasektionen mindre än en halvtimme innan matchstart, innan man till slut lyckas ordna någon lösning och vi får komma in.
Väl på plats fanns det fyra bajamajor för 1 500 personer att dela på och en vattenspridare som sprutade vatten på publiken (varför de överhuvudtaget ska vattna sitt konstgräs när det regnat halva dagen är en gåta, men de lyckas ju å andra sidan rätt bra med att vinna på hemmaplan så det är väl deras melodi).
Så ser verkligheten ut för oss supportrar i Superettan.
***
Och så kommer alltså verkligheten se ut för oss även nästa år.
Vårt fjärde år i andradivisionen.
Inte sedan perioden 1940-1954, då vi gjorde 14 raka säsonger i tvåan och trean, har Hammarby Fotboll haft en sämre sportslig svit.
Det är sånt som föder tomhet i själen.
Men det är också sånt som skapar en revanschlusta större än någonsin.
För hur sjukt det än låter så tror jag ändå på det här laget och den här klubben, ur ett lite längre perspektiv.
Nu har vi ett halvår på oss att skapa hjältar för framtiden.
Själv drar jag ner till Kanalplan och kollar U21-laget mot Gefle nu.
Sen ses vi så klart på Söderstadion igen på söndag. Då vi ska köra över Brage i den första träningsmatchen på den långa försäsongen 2013.
Forza Bajen!
Den här artikeln handlar om:
