Vi blev ett landslag utan kompass, det får Janne ta på sig

1-1 är ingen disaster, Granens dassiga passning ingen katastrof och det tröga svenska anfallsspelet är inte fullständigt odugligt.

Men det är inte tillräckligt bra.

Och i det stora hela får förbundskapten Janne Andersson ta på sig det.

Någonstans frångick han sina grundprinciper, möjligen en omedveten släng av populism, möjligen ett beslut i nån sorts lyckorus om att alla som är bra nog ska spela.

Nu förklarade Janne Andersson att han valt Alexander Isak och Robin Quaison som svenskt anfallspar för att de visat bäst form.

I det fallet tror jag honom.

De är i bättre form än Marcus Berg.

Men skulle de fungera tillsammans? Mot ett kompakt Lasse Lagerbäckskt Norge?

Jag skrev efter Färöarna att det skulle bli en svår – sannolikt hans svåraste –  laguttagning för Janne Andersson under rubriken ”Hur gör Janne?”.

Jag tycker han gjorde fel.

Isak och Quaison må spela bäst fotboll just nu.

Och om fotboll nu vore så jävla enkelt som Twitterträsket vill göra gällande enligt sin klotter-på-utedass-retorik så hade vi inte behövt välja en förbundskapten i noga utvald process.

Då hade vem fan som helst av rätt många hundra tusen kunnat ta ut ett landslag.

För det är inte så enkelt.

Spela fotboll är en sak, nog så viktigt. Tänka fotboll är en annan, minst lika viktig ibland. Kanske framförallt i den här typen av matcher.

Isak/Quaison hittade inte en enda kontroll.

De sprang runt för sig själva, helt utan kompass.

Det innebar, inte minst, att Sverige blev helt utan metodiskt presspel. Som gjorde att norrmännen väldigt enkelt kunde komma i övertag och lättare ta fram bollen i lägen som de gärna önskar.

Det innebar också Sverige sällan kunde länka mellan försvars- och anfallsfotboll.

Så här: det var ett misstag att inte spela Marcus Berg från start.

Han gör kanske inga mål men han är väldigt ofta med och skapar dom…och vet ni vad, de målen räknas som lika mycket.

Berg är dessutom en mästare på att styra det svenska presspelet som gör att Sverige kan få ett övertag på sin motståndare. Så som Marcus Berg gjorde så mästerligt i bortamötet mot Norge.

Nu var det presspelet helt bortblåst och Sverige kom på mellis över hela planen.

Det gick sannerligen att fånga två tydliga känslor på förbundskaptenernas presskonferenser efter:

1) Lasse Lagerbäck var rätt nöjd med att slippa Marcus Berg i en svensk startelva.

2) Janne Andersson var inte helt nöjd med att han lämnat Berg utanför.

Det var ett svårt beslut, för när Emil Forsberg skulle in, så skulle någon annan ut.

Jag säger inte att Isak eller Quaison skulle börja på bänken, jag säger att det blev för mycket av det goda med de två som ett anfallspar.

Det blev lite väl enkelt för Lagerbäck-Norge att stänga in de två i en trång kvävande box.

Då måste du hitta andra smartare vägar för att komma rätt, du behöver en kompass och du måste kunna läsa den.

Där valde Janne Andersson fel och utifrån hans principfasta fotbollstro, den som vunnit så många sådana här tajta landskamper, så var det direkt överraskande.

Sen var det förstås en helt del andra och annat som inte fungerade. Det går att peka på en mängd saker och spelare.

En blir förstås Andreas Granqvist.

Det var hans dåliga passning som ledde fram till det norska målet och det blir förstås det som präglar såväl betyg som eftersnack, vilket han ju är mycket väl medveten om själv.

Sen spelar det ingen roll att han gjorde en rätt ok landskamp, framförallt bra i duellspel och en-mot-en som han kritiserats hårt för i allsvenskan.

Det spelar heller ingen roll att det var rätt många indianare från flera olika spelare och att någon kunde gått riktigt illa, för det var Granen som resulterade i baklängesmålet.

Vad det innebär för hans framtid i landslaget?

Sannolikt inte mycket.

Jag tror inte att Janne Andersson gör fler populistiska val i det här EM-kvalet.