Är det här den bästa planinvasionen någonsin?
Skrev en blogg om Guillermo Molins igår. Och kom i dag osökt att tänka på en grej jag missat.
För mitt i all den där frustrationen, tristessen, utanförskapet så finns det ljusglimtar som jag skulle tippa hjälper ”Gische” en del på vägen. Kanske en gnutta känsla av att fotbollen inte är allt.
Jag citerar City-intervjun igen:
Eftersom han skött sin rehab hos sjukgymnasten Simon Bakkuoui i Halmstad blir dagarna långa. Han reser från Malmö vid sex på morgonen och är inte tillvaka förrän vid sju på kvällen.
– Jag har tre små barn och de vill ju ha mig hemma. Min äldste son har stått vid dörren varje morgon och sagt att han inte vill att jag ska åka.
Under en MFF-träning förra veckan hände det bästa som hänt i min fotbollsbevakning under bra länge. Isande kallt i blåsten på Malmö IP:s ståplats värmdes i alla fall mitt hjärta för resten av dagen.
”Gisches” ena kido fick chansen att kasta tillbaka en boll som pappa hade skjutit över. Men får man lillfingret, så ska man ta hela handen.
Låt mig presentera en het kandidat till allsvenskans sötaste 2015 – tillika århundradets planinvasion:
[embedit snippet=”molinskiddo”]
Den här artikeln handlar om: