KRÖNIKA: ”Djurgården – det är för mycket som inte är på plats”

Häromsistens avhandlade jag min förvåning över Hammarbys succéfyllda säsongsinledning så i dag tänkte jag sätta tänderna i det lag som stod på motsatt sida under Bajens derbyvinst – Djurgården.

Jag följde laget en del under försäsongen och var bland annat på plats i Side (Turkiet) där laget hade ett av sina läger. Trots farhågorna om att det var ett lagbygge med mycket nytt, mycket oprövat (på allsvensk nivå) och drösvis av frågetecken så kunde jag inte låta bli att ändå tro på Djurgården. Sammanhållningen i truppen verkade vara något utöver det extra. Flera spelare, med Kevin Walker, Sam Johnson och Omar Colley i spetsen, såg ut att gå mot ett år av blomning och spelet satt stundtals förvånansvärt bra för att vara så tidigt på säsongen. Alla krigade för varandra och verkade ha köpt Pelle Olssons idé till fullo. Ett tecken så gott som någon, träningsmatcher till trots.

Men så blev det blodigt (nåja) allvar och blåränderna gick på pumpen mot Norrby och åkte ur cupen med huvudet före. Allsvenskan inleddes med ett 1-2-resultat mot Elfsborg som såg bättre ut än vad det var. En pinne borta mot Häcken är väl inte kattskit men Gerhardssons gäng verkar å andra sidan inte vara vad man trodde innan säsongen.

Mot Hammarby var Djurgården, trots ytterligare en uddamålsförlust, chanslöst sett till spelet. Bajen var bättre på allt, allt, allt. Djurgårdens backlinje var virrig defensivt (Omar Colley vad händisch????). Ytterbackarna som ska med upp i anfallen och mata inlägg kommer inte alls till även om Jesper Arvidsson inte på något sätt gör bort sig. Innermittfältet väger lätt trots en frustande Faltsetas och med boll går det på tok för långsamt i passningsspelet. Walker levererar inte tillräckligt fort och Berntsen levererar inte alls utan springer istället och håller i bollen trots att det finns flera bra passningsalternativ.

I anfallet saknas ”Amaaadooooou JAWO!” enormt. Sam Johnson ställde till en hel del oreda för Hammarby-försvaret, men helt på egen hand. han får inte den back up han behöver och det är lite väl att sätta hoppet till en spelare som lirade division 1 förra säsongen.

Många, eller snarare de flesta, i Djurgårdens lag är för ojämna. Både sett över 90 minuter och från match till match. Rutinen finns inte riktigt där och det är för få spelare att ”luta sig mot” när det stormar. Sen skulle jag vilja se mer av inlägg och offensiva ytterbackar som det pratades en del om innan säsongen. En sån som Elliot Käck till exempel, kan han färga i allsvenskan? Jag tror det.

Å andra sidan så är kanske inte boxspelet huvudstyrkan på de DIF-forwards som lirat. Men man har en Sebastian Andersson att lassa in.

Det är möjligt att Pelle Olsson bygge växer ihop ju längre säsongen lider och att det kan komma några bra ur det här redan denna säsongen, men av det jag sett hittills så ser det ut att bli ett huserande på under halvan som gäller.

Jag hoppas bara att fansen pallar ytterligare en sådan här säsong och fortsätter att gå på matcher i den utsträckning de gör. Stockholmsfotbollen behöver den nerven och jag tror att de kommer få betalt så småningom. För även om DIF haltar just nu så finns det en hel del att bygga på över tid.