The Championship – på väg upp: inför slutspelet

Säsongens Premier League är på väg in i avgörande skeden i båda halvorna av tabellen. Samtidigt som det gäller som mest är det dock dags att börja blicka ännu längre ned än botten av PL – nämligen mot toppen av Championship. Peter A Linhem guidar oss återigen genom kandidaterna som gör upp om de tre platser som ska fyllas av nykomlingar. Bournemouth och Watford är redan klara för direktuppflyttning och blickarna vänds nu mot det nervpirrande slutspelet.

Tidigare:
Omgång 41: Middlesbrough
Omgång 42: Watford
Omgång 44: Norwich
Omgång 45: Bournemouth

Nu i helgen avslutades ligasäsongen i The Championship. Såvida inte Football League tar det otroligt dumdristiga beslutet att spela om Blackpool-Huddersfield istället för att bara ge Huddersfield oviktiga poäng. Detta betyder att vi är i Playoff-tider.

I detta årets playoff har vi två semifinaler som kan beskrivas med filmiska underrubriker. På fredag kväll är det ”Brentford-Midlesbrough: Syd mot Norr” och på lördag förmiddag spelas ”Ipswich-Norwich: The East Anglian Derby” (Eller The Old Farm Derby om du så vill).
Det handlar dessutom om en äldre gammaldags manager i Mick McCarthy mot en yngre nybliven manager i Alex Neil, en före detta Real Madrid-spelare i Aitor Karanka mot en före detta Boreham Wood-spelare/börsmäklare i Mark Warburton.

Ipswich-Norwich
Första matchen 9 maj, retur 16 maj
Fotboll, Engelska League Championship, Ipswich Town - Norwich City
Ipswich
Som spelare var McCarthy den klassiska mittbackstypen. En lång och tuff spelare i luften som kanske inte riktigt var bra nog för högsta divisionen men som ändå tog sig dit den långa vägen.

Han verkar ha blivit manager ganska oplanerat till följd av hans skadeproblem och som en av Millwalls äldre spelare utsågs han tillfälligt till spelande manager i slutet på säsongen 91/92. Och sedan flöt det bara på och vad som är intressant är att hans lag verkar ha en närmast identisk utveckling under hans ledning.

Han tar över ett lag nära nerflyttning under pågående säsong, missar playoff med liten marginal denna första fulla säsongen, sedan playoff-förlust, och därefter följer uppflyttning. I Millwall stämde det tills han lämnade säsong 3, som irländsk förbundskapten tog det tre försök att nå ett mästerskap, i Sunderland tog det tre säsonger om man räknar med inledande nerflyttning, i Wolves skedde de i en annan ordning.

I Ipswich tog han över mitt i säsongen efter en svit på 12 matcher utan vinst och ledde dem säkert till en mittenplacering. Ifjol satte han sin egen prägel på laget. Ut åkte de dyra anfallsvärvningar som självgode – läs på en Ipswich-tröja förstår ni vad jag menar – ägaren Marcus Evans köpt och in kom spelare som Christophe Berra, Daryl Murphy (som tidigare lånats in), Sylvan Ebanks-Blake, Jay “Stephen Hunt Jr” Tabb, David McGoldrick, Paul “Inherent Vice” Anderson, och Stephen Hunt.

Och Ipswich var plötsligt i högsta grad ett Big Mick-lag om man för enkelhetens skull tänker på hans Wolves som mest karaktäristiskt. Backlinjen är robust men där finns gärna en offensivt kapabel spelare likt Stephen Ward tidigare och Aaron Cresswell förra säsongen. Tyrone Mings denna säsongen är en fysiskt stor ytterback (minst 1.91 lång) byggd mer som en NFL-wide receiver än en vänsterback och har imponerat defensivt såväl som offensivt. Christophe Berra har inte varit en av ligans bästa mittbackar utan kanske en av ligans bästa spelare överhuvudtaget och bredvid honom har unge Tommy Smith börjat leva upp till sin potential. Luke Chambers har mestadels spelat högerback och gjort det bra trots att han ursprungligen är mittback.

Mittfältet är nästan en kopia av det från Wolves om du ersätter Karl Henry med riktiga fotbollspelare. Det saknas inte spelskicklighet men sällan är Ipswich det spelförande laget och i flera matcher mot andra topplag är Ipswich uppenbart defensiva och förlitar sig mycket på kontringar och deras centertank Daryl Murphy. Även fast de värvat Stephen Hunt brukar ofta Jay Tabb spela samma sorts frenetiska aggressiva ytterroll Stephen Hunt gjorde till sin egen.

De har Daryl Murphy på topp. Han är stor, stark, och gör väldigt många mål. Likt Fletcher och Iwelumo före honom kan man undra om han verkligen är så bra eller om Big Mick har någon slags fuskkod för stora nickstarka anfallare. Eller om det gäller anfallare överlag då Jamie Moralee, Sylvan Ebanks-Blake, och Marcus Stewart alla haft väldigt bra säsonger under McCarthy som de sedan inte kunnat upprepa. Nämnvärd är också Freddie Sears som värvades i januari efter en stark höst i Colchester och han har gjort 9 mål under våren då Ipswich återtagit sin playoffplats.

Kommer detta bli första gången på fyra försök som Mick McCarthy går vinnande ett playoff-spel?

Fotboll, Engelska League Championship, Norwich City - Ipswich Town
Norwich

Jag skrev tidigare i denna artikelserien mer utförligt om Norwich och förutom att formen inte är lika stark är situationen den samma.

Det som talar för Norwich är att de är ett bättre lag. De har bättre och mer välkända, framför allt mer välbetalda, spelare på i princip alla positioner jämfört med Ipswich. De spelade i Premier League ifjol och flera säsonger dessförinnan. De får sägas ha överhanden i rivaliteten mot Ipswich

Men det är inte heller så att de inte funkar ihop som ett lag utan under Alex Neils ledning har de ofta sett ut som det bäst balanserade laget i hela divisionen bakom Bournemouth. Man skulle nästan kunna säga att deras enda svaghet är att de inte varit lika bra hela säsongen och att de nästan har för många bra spelare.

Neil verkade länge ha en ordinarie elva – Ruddy; Whittaker, Martin, Bassong, Olsson; Dorrans, Tettey; Howson, Hoolahan, Johnson; Jerome – men den startelvan innebär att Gary Hooper(12 mål), Lewis Grabban(12 mål), och Nathan Redmond(12 assist) hamnar på bänken. Vilket förstås inte är något riktigt problem utan bara ett intressant spelarval där Jerome längs upp bäst kan stångas med Ipswichs stora mittbackar, Hooper behöver minst yta/målchans för att göra mål, Grabban är snabbare, och Redmond är en helt annan spelare än någon annan i laget.

Redmond som fortfarande svajar mellan sin gamla titel som supertalang och den nyare mediabilden elektrisk matchvinnande dribbler har visat framfötterna den senaste tiden med fem assist på de sju senaste matcherna och i sista ligamatchen mot Fulham gjorde han både mål och två assist vilket tog honom upp till tolv assist för denna säsong. Men spelar Redmond får man antingen förändra systemet som tagit dem till toppen eller åtminstone ändra spelarna i systemet.

Det är förstås sådant som en bra manager ska lösa och det som Neil gjort bäst är kanske just det att han inte bara sett etablerade namn och placerat dem där de brukar vara utan istället välja de som förtjänar en plats och i flera plats hitta en ny plats som passar den spelaren ännu bättre.

Brentford-Middlesbrough
Första matchen 8 maj, retur 15 maj
Fotboll, Engelska League Championship, Middlesbrough - Brighton & Hove Albion
Middlesbrough
Jag skrev tidigare i denna artikelserien mer utförligt om Middlesbrough men sedan dess har man flyttat upp sin målvakt på en hörna för att hänga med i uppflyttningsracet för att sedan få ett förlustmål inkontrat emot sig.

Länge kändes Middlesbrough som det mest stabila topplaget bortom Derby (som visade sig vara en Hindenburg) men Middlesbrough är nästan lika stabila defensivt som de varit hela säsongen. De har bara släppt in 37 mål på 46 matcher vilket är nästan 10 mål färre än Bournemouth och Sheffield Wednesday, som är de enda andra två lagen som släppt in färre än 50 mål denna säsongen.

Karanka är trots allt Mourinho-lärling (förhoppningsvis inte en Goethiskt-lärling) men likt Mourinho utan en Drogba eller Costa har Middlesbrough rejäla problem med målskyttet. De har bara gjort 68 mål på 46 matcher, vilket är färre gjorda mål än nio andra lag i divisionen

De har visserligen Patrick Bamford som nyligen framröstades till årets spelare i Championship (på min lista är han inte ens topp fem) som gjort 17 mål men bakom honom är Leadbitter med 11 mål näst bäste målskytt. Att jämföra med Watford som har tre målskyttar med minst 16 mål, Bournemouth har tre målskyttar som gjort minst 15, och flera andra lag som Wolverhampton, Brentford och Norwich har alla åtminstone tre målskyttar som gjort 10+ mål.

Visst kan man då påpeka att Kike och Vossen gjort 9 och 7 mål vilket nästan är 10 mål men då missar man poängen. Bakom Watford och Bournemouths allra främsta finns nämligen mittfältare som gör fler mål än Middlesbroughs alla icke-Bamford anfallare.

Det som Middlesbrough kan hoppas på är att målskyttet över ett playoff är klart mer slumpmässigt och i potentiellt målsnåla matcher kan det vara bra att vara snålast. Deras bästa scenario är antagligen likt deras 1-0 vinst mot Norwich där de fick ett tidigt självmål med sig och sedan försvarade hem tre poäng.

Fotboll, Engelska League Championship, Brentford - Middlesbrough
Brentford

Brentford är ett av säsongens mest omtalad lag i England, eller åtminstone i engelsk media. Det handlar främst inte om hur de som nykomlingar tog en playoff-plats eller om den fantastiska Eriksen-lika Alex Pritchard.

Brentford är nämligen inte som alla andra lag på så sätt att de använder en eget framtaget analytiskt verktyg som enligt dem hjälper dem att bättre förstå hur bra de spelar och hur bra spelare är. Egentligen är det inte så unikt om man bara byter ut deras analyser/matematiska formler mot vad en scout tycker men vad som varit särskilt intressant i de få inblickar som journalister fått är hur de värdesätter prestation/process över resultat. Likt Menotti sa att det är viktigare att underhålla publiken/spela vackert än att vinna hävdar Brentfords ägare och betting-miljonär att prestationen är viktigare än resultatet.

Det är som sagt så att de gärna inte pratar öppet om vad de analyserar och värderar särskilt högt men likt annan mer avancerat statistik verkar det handla mer om till exempel ”förväntade mål” (chanser där en spelare förväntas göra mål i högre utsträckning) och andra betydelse fulla aktioner snarare än faktiska mål som trots sitt ofrånkomliga värde kan vara högst slumpmässiga. Brentford är deras stora lag då Benham var supporter redan innan han gjorde sig en förmögenhet på att vinna pengar av stora bettingbolag men Benham äger också FC Midjylland där deras särskilda tillvägagångssätt gjort succé och tagit Midjylland ända till Champions League-spel trots klart mindre resurser än FC Köpenhamn med flera.

Det är också svårt att kritisera Brentford som under Benham gått från en mindre L1-klubb till Championship playoffs, men han har fått mer kritik på senare tid efter att deras manager Mark Warburton fick sparken. Och med sparken menar jag att han fortfarande är deras manager men efter denna säsongen kommer han lämna oavsett hur det går i playoff-spelet. Warburton som aldrig varit manager tidigare kan alltså potentiellt ta en klubb från L1 till Premier League på två säsonger men ändå få sparken. Tack vare hur han inte längre kommer överens med ägaren Benham hur klubben ska styras och jag kan bara anta att Brentford dessutom har överpresterat, enligt deras analyser, på ett sätt som de inte lär kunna återupprepa nästa säsong.

Det hela är rätt otroligt då Brentford som sagt bara var en liten klubb i västra London med en pub i varje hörn av arenan för några år sedan. Warburton var dessutom först en amatörspelare för Enfield och Boreham Wood innan han utbildade sig till börsmäklare. Tröttnade på det jobbet och blev involverad i Watfords akademi som under hans ledning blev en av landets ledande (innan den blev överflödig pga Pozzos) och Warburton kom till Brentford först som sportchef. Warburton hade träffat Benham när han var en av grundarna till turneringen NextGen-series(Ungdoms Champions League innan UEFA tog idén) och då Benham sökte någon med öppet sinne för innovation och någon som kanske inte var lika bunden av traditioner som de flesta i fotbollsengland.

Förutom inre konflikter, förvirring, och maktspel är spelarrekrytering något som Brentford varit lysande på. Man kan se det som att spelarna Brentford hämtat in är den synliga delen av isberget medan alla deras statistiska hemligheter som värderade de spelarna är dolda under ytan. En sak Midjyllands manager nämnt i en intervju om processen i fråga är att de hittat ett sätt att jämföra lag och dess spelare med lag och spelare över divisioner och landsgränser. På det sättet skulle man till exempel kunna värva en spelare från spanska andradivisionen billigt trots att han enligt dem presterar lika bra som en mycket dyrare spelare spelandes i Premier League. Moneyball i stort sett.

Brentford har bland andra värvat Jota, en offensiv mittfältare från Eibar, som gjort 11 mål för dem denna säsongen och Andre Gray, skyttekung för Luton i Conference (div 5), som gjort 16 mål denna säsongen. Men mest framgångar har de haft genom lån och värvningar från storklubbar.

I flera år har de lånat in spelare från bra akademier som Southampton, Tottenham, och Everton för att sedan värva de spelarna på permanent basis efter att de inte fått plats i sina moderklubbar. Adam Forshaw, Harlee Dean, Jake Bidwell, och David Button är spelare som de lånade in som sedan blev bärande spelare i laget. För närvarande har de Alex Pritchard (Tottenham), Jon Toral (Arsenal), och Chris Long (Everton) på lån, som alla gjort betydande avtryck denna säsongen och som mycket väl kan vara en del av klubbens framtid.

8/5 kl. 20.45: Brentford – Middlesbrough
9/5 kl. 13.15: Ipswich – Norwich

15/5 kl. 20.45: Middlesbrough – Brentford
16/5 kl. 13.15: Norwich – Ipswich

25/5 kl. 16.00: Slutspelsfinal på Wembley

/Peter A Linhem, @Linhem.

Den här artikeln handlar om:

Dela artikel: