Championship – på väg upp: omgång 45

Säsongens Premier League är på väg in i avgörande skeden i båda halvorna av tabellen. Samtidigt som det gäller som mest är det dock dags att börja blicka ännu längre ned än botten av PL – nämligen mot toppen av Championship. Peter A Linhem guidar oss återigen genom kandidaterna som gör upp om de tre platser som ska fyllas av nykomlingar. Här kommer en rykande färsk del om ett lag som under måndagskvällen i princip säkrade sin första säsong i engelska högstaligan någonsin: AFC Bournemouth.

Tidigare:
Omgång 41: Middlesbrough
Omgång 42: Watford
Omgång 44: Norwich

The Bournemouth Supremacy
Bournemouth är otroligt nog klara för Premier League i och med måndagskvällens 3-0-vinst mot Bolton. Jag har tidigare skrivit en mer utförligt om Bournemouths “origin story” som är samma i genre som Toshack-Swansea, Hull, och nutids-Swansea där en liten skuldbelagd klubb mot alla odds tar sig från League 2 ända till Premier League. Men här tänkte jag istället diskutera Eddie Howe, ägaren Maxim Demim, och så spelarna förstås.

Eddie Howe var en klubbikon redan som spelare i Bournemouth på 90-talet och hans främsta meriter är antagligen två U-21 landskamper för England och hans relativt stora övergång till Harry Redknapps Portsmouth. Hans karriär i Portsmouth på en högre nivå förstördes av två allvarliga knäskador, den senare troligen på grund av att den första missbehandlades, och inklusive ett lån till Swindon spelade Eddie Howe bara tävlingsmatcher för Portsmouth under de två åren.

Hans sista försök att ens fortsätta sin spelarkarriär ledde till att han blev utlånad tillbaka till Bournemouth där hans insatser imponerade tillräckligt för att Bournemouths ordförande skulle svälja stoltheten och vädja till fansen att försöka samla in pengar till att köpa tillbaka Howe. Bournemouth-fansen samlade in nästan £15,000 på bara två dagar.

Man kan kanske ifrågasätta den värvningen av spelaren Howe då de nämnda knäskadorna tvingade honom att ge upp sin karriär redan två år senare som 29-åring. Å andra sidan tog Howe smidigt steget från spelare till tränarstaben och som huvudansvarig för reservlaget. Men återigen förlorade Bournemouth honom då Bournemouths manager Kevin Bond sparkades och hela hans tränarstab, inklusive Howe, fick sparken med honom. Det verkar dock bara ha varit för att låta nästkommande manager bestämma vilka som man skulle behålla och Eddie Howe återvände denna gången som ungdomstränare.

Anledningen till att Eddie Howe kort senare blev Bournemouth-manager var att Bournemouth säsongen 08/09 blev tillsagda att de skulle bli uteslutna ur The Football League ifall de inte kunde betala sina skulder, och de tvingades började säsongen med 17 minuspoäng. Managern Jimmy Quinn lyckades inte särskilt bra med de förutsättningarna och utan några resurser att anlita en rutinerad ersättare fick Eddie Howe chansen. Delvis kan man tolka det som att ledningen desperat behövde någon fansen skulle uppskatta och vem är då bättre än en tidigare lagkapten? Likt hur Alan Shearer utan managererfarenhet skulle rädda Newcastle från nerflyttning 08/09 till exempel.

Eddie Howe höll dem kvar trots det rejäla poängavdraget, säsongen därpå vann de uppflyttning från League 2, och när Howe lämnade Bournemouth i januari säsongen 10/11 låg Bournemouth trea i League1. Howe värvades av Burnley där hans jobb inte var lika kritikerrosat men det är nämnvärt att i det nuvarande Premier League-spelande Burnley återfinns flera Howe-värvningar som Trippier, Mee, Shackell, Vokes, och framför allt Danny Ings. Danny Ings värvades dessutom från Bournemouth där Howe gav honom hans A-lagsdebut.

Howe lämnade Burnley till förmån för Bournemouth som inlett spektakulärt uselt i League 1 men under Howe påbörjade de en lång obesegrad svit matcher som ledde till uppflyttning till The Championship. Första säsongen i The Championship slutade de bekvämt bortom nerflyttning på en tiondeplats och den andra säsongen är den nuvarande säsongen då de tagit klivet till Premier League.

Englands mest lovande unga manager eller Bournemouths bästa möjliga manager?
Ett uttryck man lätt slänger sig med kring Eddie Howe är hur han nu fått epitetet som England mest lovande unga manager, eller åtminstone en av de mest lovande. Vilket han onekligen förtjänat och på årets Football League Awards-gala utsågs han till årtiondets manager på grund av sitt enastående arbete med Bournemouth.

Men förutom att kallas lovande i England nästan är lika med en dödsdom kan det vara värt att fundera på ifall Howe är en ung lovande manager eller bara bäst för Bournemouth helt enkelt.

Howe har väldigt mycket makt i Bournemouth. Alla ungdomslagen har på Barcelona-manér instruerats att spela likt A-laget som eh, också spelar ungefär som Barcelona fast om du ersätter Xavi med Scott Parkers svåger, Harry Arter, som inte platsade i Charlton, och spelar 4-4-2 oftast. Okej, inte särskilt Barca-esque men de leder Championship ganska klart vad det gäller bollinnehav och kortpassningar. Swansea är en bra jämförelse fast Bournemouth är snabbare och direktare än vad Swansea var deras första säsong i Premier League. De kan ofta även påminna om Manchester City på det sättet att de också spelar 4-4-2-igt med inverterade yttrar och gärna med en mer släpande anfallare.

Howes tränarstab består nästan uteslutande av tidigare lagkamrater till Howe. Bland annat är hans assisterande, Jason Tindall, Howe’s mittbackspartner en gång i tiden.

Och trots att Bournemouth har en rik rysk ägare, Maxim Demim, har Eddie Howe till synes full makt över vilka som kommer och går. Deras största värvning var Callum Wilson för £3M och då var han ersättaren till Lewis Grabban som de sålde för £7M till Norwich. Demim har antagligen behövt ge ut en hel del löneförhöjningar och nobbat många bud på deras plötsligt eftertraktade spelare för att hålla Howes trupp intakt och de värvade till och med Kenwyne Jones på lån trots att han fortfarande har samma lön som när Cardiff värvade honom för att spela i Premier League, och Jones har mest nött bänk. För att inte tala om att Bournemouths publiksnitt på dryga 10,000 gör att laget inte är självförsörjande och deras läktarkapacitet på under 12,000 gör dessutom att de skulle behöva en ny arena för någon som helst ekonomisk självständighet. Hade det inte varit för att klubben fullständigt tvingats bygga om arenan 2001 efter en misslyckad utbyggnad hade Bournemouths arena fortfarande varit mestadels ståplatser och så sent som 2013 blev man klar med den fjärde läktaren. Men det är väldigt nämnvärt att förutom Kenwyne Jones är det mestadels samma spelare som tog dem upp från L2 och L1 så det är inte så att Demim gått in med massa pengar och köpt de bästa de hittat för stora summor likt Leicester försökte med under Svennis för flera år sedan eller hur både Blackburn och QPR köpte anfallare för nära £10M styck.

Det är intressant att följa relationen mellan Howe och Demim i Premier League, samt relationen mellan Demim och Bournemouth ifall Howe skulle lämna igen trots att han uppenbarligen är ämnad för Bournemouth. Jag vill dock ta tillfället i akt att klaga en del på andra Football League/Non-League-kännare som känner sig tvungna att sticka håll på Bournemouths askungensaga med att nämna Demim. Det är betydande skillnad på att köpa dyra spelare och att som Bournemouth utveckla spelare till dyra spelare men sedan få viss hjälp att behålla dem. Det känns lite väl självdestruktivt cyniskt att kräva att ett lag ska bli plundrat eller vara supporterägt för att kunna uppskatta dem. Som när man lastar AFC Wimbledon för Kingstonians problem.

Vad jag försöker säga är att det inte känns som att man bara kan plocka upp Howe och sätta honom plötsligt i en annan kontext som till exempel West Ham även om de i en Allardyce-lös framtid sannerligen är lockande. Framför allt vet vi inte än om Howe-Bournemouth i Premier League kan vara Swansea/Southampton eller om uppflyttningen till Premier League är slutet på deras Bad News Bournemouth-film.

Det som ändå talar för Howe förutom alla den uppenbara framgången är nog den nämnda Barca-influerade spelstilen, laget är ungt, och framför allt verkar man sällsynt bra på att utveckla sina spelare.

De har nämnda Harry Arter som värvades från Woking för pantpengar som nu är en av Championships främsta centrala mittfältare och blev denna säsongen framröstad av fansen till årets spelare i Bournemouth. En tuff innermittfältare med en fin vänsterfot som med sina åtta mål denna säsongen är blott lagets femte bästa målskytt.

Högeryttern Matt Ritchie har likt Bournemouth spelat sig upp från L2 efter att hans modersklubb Portsmouth släppte honom och han var en av Championships främsta spelare denna säsongen med 17 assist och 13 mål hittills. Hans spelstil påminner lite om David Silva eller Dusan Tadic i hans goda stunder. Högerytter som kliver in i banan med sin finkänsliga vänsterfot och han visade också i början av sin Bournemouth-karriär att han kan vikariera som vänsterback.

De har ligans bästa högerback i Simon Francis trots att han är 30 år och mestadels spelat i L2 & L1 under sin karriär. Deras mittbackar är lagkapten Tommy Elphick som släpptes av Brighton när de satsade mot Premier League och Steve Cook som inte heller ansågs bra nog åt Brighton och Cook spenderade nästan hela sin tid i Brighton utlånad till lag i femte- och sjättedivisionen innan han gick till Bournemouth där han nu gör bicycleta-mål.

Deras motsvarighet till Matt Ritchie på vänsterkanten är Marc Pugh som de värvade från Hereford och på det sättet han spelar ser det ut som att han fortfarande lurar bort L2-försvarare. Noterbart är det att både Pugh och Ritchie spelar på “fel kant” och går ofta in centralt i banan men båda ingen av dem är direkt Robben utan är kapabla att leda med fel fot och komma runt på kanten.

Charlie Daniels var en L1-vänsterback de värva från Leyton Orient och innermittfältaren Andrew Surman tappade sin plats i både Southampton och Norwich när de tog steget till Premier League. I mål har de Arthur “Holy Pole” Boruc som nu är till åren men fortfarande en smågalen och ofta kompetent målvakt.

I Leicester var Yann Kermogant ett skämt men här han spelat släpande bakom den unga kvicka Callum Wilson och från den positionen har Kermogant gjort 15 mål och 9 assist trots att han bara startat knappt hälften av deras matcher denna säsongen. Den andra hälften har Brett Pitman spelat och han har gjort 13 mål vilket är mindre oväntat än det att Pittman anpassat sig till att spela släpande istället för att vara toppforward. Toppforward är istället unge Callum Wilson som de värvade från Coventry inför säsongen. Han är ung, snabb, och inte helt polerad i många moment men svårstoppad när han får det att funka och har trots allt gjort 20 mål denna säsongen.

Man undrar ofta när man ser Bournemouth spela ifall dessa spelarna verkligen är så här bra eller om det är i någon slags kollektiv hypnos som gör ett gäng League 2 spelare till Premier League spelare. Framför allt har de under Howe haft långa perioder där de varit obesegrade i tre olika serier vilket för en att åtminstone försiktigt fråga sig hur det kan gå för dem i Premier League om det till exempel börjar spela mot de övriga nykomlingarna samt ett par moralsvaga lag som Newcastle eller West Ham. Det Bournemouth kan behöva till nästa säsong är något mer bredd centralt i försvaret och på mittfältet annars har de gott om anfallare och ett par intressanta yttrar i truppen som framför allt Ryan Fraser även om han inte levt upp till sin talang ännu. Samtidigt känns det också som att samspeltheten är en av Bournemouths styrkor så förhoppningsvis gör det inte några större förändringar likt många nykomlingar före dem.

Hittills har det enda som stoppat deras vinstsviter varit att Howe lämnat. Skulle Bournemouth kunna ha en Reading-lik säsong där de slutar på övre halvan i Premier League? Eller likt Hull konkurrera i toppen vid jul men sedan olikt Hull inte tappa allt förstånd och kanske likt sina tematiska föregångare Swansea och Southampton sluta på övre halvan?

Övriga Topplag
Helgen började med att ett annat lag blev klara för Premier League – Watford. En typisk 2-0 seger mot Brighton där Deeney och Vydra gjorde varsitt mål. Jag skrev om Watford tidigare här men det bästa om Watford kan ni hitta i alla videos som Watford spelare lagt ut från lagets firande. Alltifrån reaktionen i bussen när de fick reda på resultatet som tog dem till PL till när Ikechi Anya blev nersprutad med champagne.

Middlesbrough å andra sidan hade möjligheten att åtminstone fördröja Watford och Bournemouths segerfirande men förlorade 4-3 mot Fulham efter ha skickat upp sin målvakt för en hörna i slutminuterna vilket ledde till Fulhams segermål.

Norwich fick bara 1-1 borta mot Rotherham medan Derby åtminstone hämtade upp 1-3 mot Millwall till 3-3. Ipswich vann 2-1 vilket med stor sannolikhet säkrat dem en playoffplats. Dock gjorde båda Brentford och Wolverhampton sitt jobb och vann vilket innebär att ifall Derby förlorar nästa helg kan det innebära att de missar playoffspelet trots att de spenderat en stor del av säsongen som favoriter till ligatiteln.

Topp 8 (omgång 45)
1. Watford                45 | 27 –  7 – 11 | 90-49 | 88
2. Bournemouth     45 | 25 – 12 –  8 | 95-45 | 87
———-
3. Middlesbrough   45 | 25 –  9  – 11 | 68-37 | 84
4. Norwich               45 | 24 – 11 – 10 | 84-46 | 83
5. Ipswich                45 | 22 – 12 – 11 | 70-51 | 78
6. Derby                   45 | 21 – 14 – 10 | 85-53 | 77
———-
7. Brentford             45 | 22 –  9  – 14 | 75-59 | 75
8. Wolverhampton 45 | 21 – 12 – 12 | 66-54 | 75

/Peter A Linhem, @Linhem.