The Championship – på väg upp: omgång 42

Säsongens Premier League är på väg in i avgörande skeden i båda halvorna av tabellen. Samtidigt som det gäller som mest är det dock dags att börja blicka ännu längre ned än botten av PL – nämligen mot toppen av Championship. Peter A Linhem guidar oss återigen genom kandidaterna som gör upp om de tre platser som ska fyllas av nykomlingar. Idag handlar det om Watford FC.

Tidigare:
Omgång 41: Middlesbrough FC

Det är hos familjen Pozzo man behöver börja med när man pratar om Watford. Familjen Pozzo med patriarken Giampaolo Pozzo köpte Serie B-laget Udinese på 80-talet och sedan dess har Udinese blivit en etablerad Serie A-klubb som till och med spelat Champions League-fotboll. Vilket är en anmärkningsvärd prestation men än mer anmärkningsvärt är det att Pozzo inte bara skyfflat in pengar i klubben och köpt sig till framgång utan de har istället investerat deras tid och pengar i ett väldigt expansivt scoutingnätverk. Ett nätverk som också varit väldigt framgångsrikt i form av spelare som Alexis Sanchez, Samir Handanovic, Mehdi Benatia, Kwadwo Asamoah, Gökhan Inler, och Juan Cuadrado. Frågan är bara om man ska bli mer imponerad över hur bra dessa spelare är eller hur Udinese hittat dessa spelare i så många olika länder särskilt då flera av dem som Slovenien eller Colombia (åtminstone innan deras nyliga återkomst till toppen av världsfotbollen) inte är de mest traditionella fotbollsländerna.

Likaså när man ser på de spelarna Watford har via Udinese finns där tjecker (Vydra), mexikanska landslagsmän (Layun), ecuadorianer (Paredes), nigerianer värvade från Norge (Ighalo), och även om Ikechi Anya är skotte hittades han i Spanien spelandes reservlagsfotboll.

Det är detta system Udinese byggt och det är också anledningen till att de köpte både Granada och Watford. Udinese hade inte plats åt alla spelarna och alla spelare kan inte gå in direkt och spela för ett topplag i Serie A vilket Udinese strävar efter.

Vilket också gör det hela väldigt intressant att se Watford närma sig Premier League. Udinese måste vara som en del av familjen för Pappa Pozzo, men skulle Watford gå upp i Premier League kommer Watford vara en mycket mer värdefull klubb tack vare tv-pengar och guldfontäner. Det kan vara talande att Pappa Giampaolo Pozzo ägar Udinese och Granada medan det tekniskt sett är så att hans son Gino Pozzo äger Watford och om man ska tro på allt som sägs är det Gino Pozzo som styrt Watford och dessförinnan varit drivande bakom grundandet av Udineses scoutingnätverk. Rationellt borde Watford bli juvelen i kronan ifall de går upp (och ser ut att hålla sig kvar) och få de bästa spelarna scoutingnätverket kan sila fram, men det är egentligen bara spekulationer.

För det första är det ganska otroligt att Watford är ett topplag denna säsongen med tanke på att de redan i oktober denna säsongen sparkat tre olika managers. Man började säsongen med Beppe ”Italienska Neil Warnock” Sannino från förra säsongen men efter konflikter i laget fick han lämna. Hans ersättare blev högt aktade Oscar Garcia som tagit Brighton till playoff och som lämnade Maccabi Tel Aviv på grund av den dåvarande upptrappningen av regionens eviga konflikter, men Garcia förblev bara Watford-manager i knappt en månad innan han avgick på grund av hälsoproblem. Därefter tog assisterande Billy McKinley över tillfälligt i en vecka men med hopp om ett permanent jobb lämnade han därefter när det visade sig att klubben letade efter mer etablerade alternativ. Det hela är inte helt förvånande då nästan det första Pozzo gjorde när de tog över för ett par säsonger sedan var att sparka nuvarande Burnley-managern Sean Dyche trots en bra säsong för att ta in Gianfranco Zola.

Fotboll, Engelska League Championship, Watford - Middlesbrough
Den krokiga vägen av manageroffer ledde Watford till deras nuvarande manager Slavisa ”The Joker” Jokanovic. Om du har gott minne av säsongen då Deportiva La Coruna – ”Super Depor” – vann ligatiteln vid millennieskiftet kanske du minns Jokanovic som deras icke-brasilianska innermittfältare. Jokanovic har sedan som manager två gånger om vunnit dubbeln med Partizan Belgrad och i Thailand tog han över Muangthong United, efter Robbie Fowler var där som spelande manager(!), till en obesegrad säsong. Vilket är särskilt imponerande om man tar i beaktande att Danny Invincibile spelade i ett av motståndarlagen.

De imponerande jobben följde han sedan upp med två korta sejourer i Levski Sofia och Hercules innan han nu varit ganska ansvarig för att ha räddat Watfords säsong.

Vad Jokanovic gjort specifikt är inte helt tydligt då han inte verkar vara en tydlig ideolog som manager. Watford har, likt tidigare säsonger, ofta spelat offensivt och 3-5-2-aktigt med ett starkt innermittfält, wingbacks då Watford likt italienska lag inte riktigt bryr sig om naturliga yttrar, och ett anfallspar i mångt och mycket för att de har bra anfallare. Särskilt Troy Deeney, som gör sin tredje raka säsong av minst 20 mål, och förutom förra säsongen har han haft Matej Vydra bredvid sig.

Man skulle lätt kunna säga att Jokanovic är geniet som satt samman Deeney, Vydra, och Ighalo men alla tre har faktiskt ganska sällan spelat tillsammans. Man har dock oftare än tidigare säsonger frångått 3-backslinjen och spelat något i stil med 4-3-1-2 för att få plats med en extra anfallare/Forestieri vilket man kan hävda gjort det lättare att få plats med alla tre när Vydra eller Ighalo kommit in från bänken. Kanske är det så att Deeney, Vydra, och Ighalo faktiskt presterat bättre av att inte spela tillsammans utan istället ha oftast Ighalo som super-sub och kunna rotera utan att behöva spela en sämre ersättare.

Det är också värt att prata om dessa anfallare och andra Watford-spelare som individer då de är ett gäng intressanta spelare av väldigt tydlig karaktär.

Troy Deeney
Det är nästan otroligt att Troy Deeney bara är 26 år gammal, även om det till stor del kanske beror på att han hade Jimmy Mullin som manager en gång i tiden och Jimmy Mullin är en managerrelik som började redan på 80-talet och faktiskt avslutade sin managerkarriär på 90-talet innan han plötsligt var Walsall-manager en kort tid 2008. Troy Deeney hade vid den tiden släppts från Aston Villas akademi som 15-åring och börjat träna till att bli byggnadsarbetare. Hans enda kvarvarande koppling till fotbollen var att han spelade för Chelmsley Town i en regional division 11-serie.

Men någon från Walsall såg honom spela där och kort därefter imponerande han ute på lån i Northern Premier League(div 7) för Halesowen Town innan han återvände till Walsall och Jimmy Mullin spelade honom ute på kanten. Det krävdes den evig assistenten Chris ”rosta skjorta” Hutchings för att Deeney skulle få spela anfallare i Walsall. Deeney gjorde 26 mål på två säsonger i L1 innan Pre-Pozzo Watford värvade honom.

I Watford hände samma sak som i Walsall. Han spelades på kanten av en dinosaurie till manager (Malky Mackay) innan han ersattes av Sean Dyche som satte upp Deeney på topp där han hör hemma. Det säger dock något om Deeney att två olika managers placerat honom på kanten. Han är visserligen ganska stor och fysisk men han är också en rörlig och spelintelligent spelare som leder Watfords assistliga.

Fotboll, Engelska League Championship, Charlton - Watford
Ikechi Anya
Man kanske inte ska prata om favoritspelare som en neutral observatör men jag älskar Anya. På vissa sätt känns han som den ultimata spelaren för mig. Han har en väldigt intressant ”origin story” då hans pappa är nigerian, hans mamma rumän, och de träffades när de pluggade i Bukarest för att sedan flytta till Glasgow där pappa Anya utbildade sig färdigt till någon typ av metall-ingengjör.

Som liten flyttade de till Oxford där hans far fick jobb på universitetet. Anya valde fotbollen istället för att utbilda sig som resten av familjen (mamma ekonom, storebror läkare) och det såg ut som ett lyckat val då han som 16 åring blev Wycombes yngsta spelare någonsin (innan Jordon Ibe tog det rekordet) men inte långt därefter släpptes han och han spelade därefter istället i div 6 laget Oxford City och Halesowen Town innan han snappades upp av Glenn Hoddle Academy. En slags andra chansen för spelare utan kontrakt med kontakter till framför allt spanska lag som ledde Anya till att spela reservlagsfotboll för både Sevilla och Celta Vigo innan han värvades av Pozzo-ägda Granada som i sin tur skickade honom till Watford.

En förklarlig anledning till att han haft en så krokig karriär är att hans bästa position är som wingback. För liten och kanske inte tillräckligt bra defensivt som ytterback och kanske inte tillräckligt bra på små ytor för att vara ytter. Men som wingback är han väldigt fröjdig och härlig att se på. Han är kort (1.70) men snabb och oavsett vilken kant är han svårstoppad och har stått för gott om assist.

Matej Vydra
Vydra har inte spelat för Halesowen Town likt de ovan nämnda, däremot har han länge varit känd i Tjeckien där han spelat nära 40 matcher i olika ungdomslandslag från U-16 till U-21 och som 17-åring köptes han av det regionalt stora laget Banik Ostrava för stora pengar. Där blev han årets nykomling och värvades till Udinese. Men i Udinese stagnerade karriären något och en utlåning till Club Brugge besvärades av skadebekymmer.

I Watford blev det succé direkt med 22 ligamål och närmast telepatiskt samarbete med Troy Deeney. Vilket lockade West Bromwich som lånade in honom ifjol från Udinese men där funkade det inte riktigt och denna säsong är han istället tillbaka i Watford. Inte lika målfarlig som första gången men 14 mål hittills är inte fy skam. Som spelare är det inte helt fel att beskriva honom som snabb och målfarlig men åtminstone med Deeney har han visat upp mer kvalitet även utanför straffområdet och som framspelare.

Daniel Tözser
I Ferencvaros hade Tözser den gamle Derby-anfallaren Bobby Davison som manager och Davison krönte Tözser till den ”ungerska Lampard” vilket inte är en helt dum jämförelse. Han har dock flyttat runt klart mer än Frank Lampard. Han började i Debrecen, gick till Galatasaray som tonåring, tillbaka till Ungern med Ferencvaros, till AEK Aten där han spelade i Champions League, sedan till Genk som också spelade i Champions League innan han hamnade i Italien. Men inte i Udinese utan i Genoa som lånade ut honom till Watford i slutet på förra säsongen. Värvades sen till Parma, av alla lag, som också lånade ut honom till Watford i ett konstigt låneavtal som sträcker sig över 2-3 år.

I och med Parmas prekära läge är framtiden oviss för Tözser men vad som är klart är att han lär kunna gå till Watford där han har varit lysande denna säsongen. Framför allt har han gjort hela fem mål denna säsongen på frispark. Ett tag denna säsongen verkade Tözsers vänsterfot och frisparkar vara det enda som höll Watford vid liv då han också bortom frisparkarna är en bra tvåvägsmittfältare som inte är lat defensivt.

Odion Ighalo
För att komma i rätt stämningen rekommenderar jag att ni lyssnar på Spandau Ballet-låten ”Gold” för att Watford-fansen har gjort om den till ”Ighalo-oh”. Vilket är rätt underbart.

Ighalo kom till Norge som ung ifrån Nigeria och i Norge gjorde han mål. Han värvades till Udinese tillsammans med nuvarande Malmö-spelaren Jo Inge Berget. Där fick han spela lite och göra mål innan han gick till Granada. I Granada gjorde han många mål, hela 17 när de blev uppflyttade ur tredjedivisionen och färre mål när de blev uppflyttade ur andradivisionen. Därefter ett par tre säsonger i Granada då han gjorde flera mål i La Liga innan han kom till Watford denna säsongen först på lån men sedan permanent. I Watford har han öst in mål. Hela 19 stycken på 30 matcher, varav bara 20 av de matcherna från start. Eftersom han främst gör mål och i andra hand gör fler mål är han inte helt lätt att beskriva som spelare men när man ser höjdpunkter där han gör annat än mål liknar han Daniel Sturridge en del. En målskytt i första hand men med bollen vid fötterna utanför straffområdet kan han också få försvarare att se väldigt löjliga och bortfintade ut.

Svenskar i Watford
Ranegie är inte längre kvar men på sin korta tid gjorde han två mål mot Blackpool och i nästa match blev han utvisad. Nu är han utlånad till Millwall passande nog.

Joel Ekstrand hade en ganska stabil säsong som vanligt innan han ådrog sig en rejäl skada som kan hålla han borta ända tills en bra bit inpå nästa säsong.

Övriga Topplag
Bournemouth gick upp i serieledning fredag kväll efter 2-0 borta mot Brighton. Trots Brightons massiva spelövertag lyckades Bournemouth på något sätt komma undan med tre poäng tack vare två individuellt skickliga mål av Yann Kermorgant och Callum Wilson.

Helgens toppmöte var mellan Brentford och Derby. Brentford var det klart bättre laget och det första målet gjordes av Spurs-lånet Alex Pritchard enkelt brytandes in från vänster som han brukar göra. Därefter hade Brentford alla möjligheter att punktera matchen men tillät Derby tillbaka in i den, och det slutade med ett missriktat skott som hamnade vid fötterna på Darren Bent bara några meter från mål där han är väldigt bekväm. Derby höll sig kvar på playoffplats medan Brentford tappade sin på grund av senare resultat.

Norwich besegrade Bolton på bortaplan med ett sent 2-1 mål av Gary Hooper. Hooper som dessförinnan spelade i Celtic för nuvarande Bolton managern Neil Lennon. Norwich tvåa på bättre målskillnad än Watford.

Middlesbrough gjorde som de skulle och vann 2-0 hemma mot ganska svårspelade Rotherham. Tomlin gjorde ena målet och spelade fram till Bamford för det andra.

Wolverhampton förlorade derbyt mot Birmingham (och vann mig pengar) trots att man vanligtvis är det klart bättre laget av de två har derbyn alltid sin egen logik. Unge Demarai Gray som avgjorde för Birmingham är värd att hålla koll på.

Ipswich vann dramatiskt mot Blackpool med 3-2 och innehar för närvarande den sista playoffplatsen. Personligen kan jag tycka att vinster mot det förruttnande och redan nerflyttade Blackpool bara borde räknas som två poäng när man som Ipswich inte slår dem enkelt med 4/5-0.

Och till sist vann Watford också borta mot Millwall. Det var inget spektakulärt men Matej Vydra gjorde ett snyggt mål och Adlene ”The Rocket Factory” Guedioura gjorde tvåan. Guedioura som är inlånad från Crystal Palace och som verkligen gjort avtryck i Watford med ett par mål och gedigna mittfältsinsatser.

Topp 8 (omgång 42)
1. Bournemouth     42 | 23 – 11 –  8 | 89-43 | 80
2. Norwich               42 | 23 – 10 –  9 | 81-44 | 79
———-
3. Watford               42 | 24  –  7 – 11 | 84-48 | 79
4. Middlesbrough   42 | 23 –  9 – 10 | 62-32 | 78
5. Derby                   42 | 20 – 12 – 10 | 74-46 | 72
6. Ipswich                 42 | 20 – 11 – 11 | 64-48 | 71
———-
7. Brentford             42 | 21 –  8  – 13 | 71-56 | 71
8. Wolverhampton 42 | 20 – 11 – 11 | 63-51 | 71

/Peter A Linhem

Den här artikeln handlar om:

Dela artikel: