Tränarprofil: Mark Hughes

Från hyllad i Blackburn och Wales till stundtals hånad i både Manchester City och Queens Park Rangers, för att nu ha stabiliserat sin tränarkarriär i Stoke. Mark Hughes har hunnit med mycket i sin tränarkarriär för att bara vara 51 år gammal. 

Mark Leslie Hughes föddes i Wrexham, som ligger i Wales men vars fotbollslag tillhör den engelska fotbollen. Han värvades tidigt till Manchester United och skulle sedan åtta fina år i klubben där han tog steget från lovande yngling till världsstjärna, vilket ledde till en flytt till Spanien och Kataloniens stolthet FC Barcelona. Där var tanken att han skulle fira triumfer med engelsmannen Gary Lineker på topp, men det var bara Lineker av dem som lyckades i sin nya miljö och Hughes blev i stället utlånad till Bayern München.

Inte heller i Tyskland lyckades han nå några större framgångar och fick vända hem till Manchester med svansen mellan benen efter två år på vift.

Under SIR Alex Fergusons ledning blev han dock en ledande spelare i det lag som vann två Premier League-titlar 1988 till 1995, innan han gick till Chelsea och formade ett giftigt anfallspar med italienaren Gianfranco Zola, för att därefter avrunda karriären i Southampton, Everton och Blackburn.

Men redan 1999 inleddes Mark Hughes tränargärning då han utsågs till förbundskapten för sitt kära hemland Wales. Först var tanken att han skulle leda laget temporärt, men då resultaten steg över förväntan fick han behålla jobbet. Under Hughes ledning nådde Wales sina största framgångar på länge och var en playoff-förlust mot Ryssland ifrån att nå EM 2004.

Efter fem år var han dock trött på landslagsfotbollen och tog sina talanger till Blackburn för stadens stolthet Rovers. Hans första uppgift var att rädda klubben från nedflyttning, vilket han gjorde efter en stark slutspurt. Sedan byggde han vidare på framgångarna och tog laget till en sjätteplats och UEFA-cupspel säsongen därpå. Stabila säsonger med placeringar på övre halvan lockade storklubbarnas intresse, och han blev mannen med förtroendet att ta Manchester City till toppen under klubbens nya stenrika arabiska ägare.

Första säsongen köpte han Robinho och Shaun Wright-Phillips, andra säsongen Emmanuel Adebayor, Carlos Tevez och Gareth Barry. Resultatet blev en svag tiondeplats första året och sparken efter halva säsongen andra året. Ersättaren Roberto Mancini blev desto mer lyckosam och vann både Premier League och FA-cupen under sin sejour i klubben.

Hughes tog sedan över Fulham efter att Roy Hodgson stuckit till Liverpool och ledde “Cottagers” till en fin åttondeplats men nobbade kontraktsförlängning med orden “jag vill träna en storklubb”.

Huruvida Mark Hughes ser QPR som en storklubb är oklart, men det storsatsande “Rangers” blev i alla fall walesarens nästa anhalt då han efterträdde den sparkade Neil Warnock. Precis som i Blackburn åtta år tidigare lyckades han med konststycket att rädda kvar sin nya klubb i högstaligan första säsongen, men till skillnad från förra gången lyckades han inte kopiera sitt recept utan fick kicken av Manuel Fernandes efter rekordusla fyra poäng på de tolv inledande omgångarna den nästkommande säsongen.

Här befann sig den gamla storspelaren i ett vägskäl. Med ett sviktande rykte var erbjudandena få och nästa uppdrag var tvunget att bli lyckat. Samtidigt hade han tappat motivationen en smula och ville få en nytändning. Då ringde telefonen…

Den 17 augusti 2013 stod han på Anfields gröna matta och coachade sin nya klubb mot Liverpool. Det hade varit Peter Coates, ordförande i Stoke FC, som ringde den där varma sommardagen. “Potters” hade avslutat sitt långa samarbete med Tony Pulis och ville tvätta bort stämpeln som “spark-och-spring-klubb” för att bli ett mer spelande lag med profilstarkare spelare. Hughes nappade på erbjudandet eftersom han skulle få mandat att bygga om spelsystemet från grunden med stort tålamod från ledningen.

Man kan verkligen säga att han lyckats. Förra säsongens niondeplats var ett stort steg framåt både spelmässigt och poängmässigt, och i år har man byggt vidare ytterligare. Det fina kortpassningsspelet till trots har Hughes dock varit smart nog att inte ändra för mycket och det är fortfarande oerhört obehagligt som topplag att åka till Stoke-on-Trent för match på Britannia Stadium. Samtidigt har man utvecklat sitt bortaspel och är inte alls lika hopplösa varje gång man lämnar Stokes gränser längre.

Ikväll är det dock “a wet and windy Tuesday in Stoke” som gäller då Mark Hughes gamla klubb Manchester City kommer på besök i en match de måste vinna för att haka på Chelsea i kampen om ligaguldet. Jag vet inte någon som vore mer sugen på att förstöra för Manchesters ljusblåa del än Mark Hughes. Stoke har ju dessutom redan besegrat City i år…