REPORTAGE Supportrarna reste sig – nu kämpar de i tystnad

STOCKHOLM. “När vår justitieminister säger att det är vårt fel…”. Bedrövelsen i rösten går nästan att ta på. Orden är SFSU:s ordförande Tony Ernsts, om den tragiska händelsen i den allsvenska premiären när en 43-årig man miste livet inför matchen mellan Helsingborg och Djurgården.
Några månader efter den där hemska dagen berättar nu FotbollDirekt om den tunga vår som varit för svenska fotbollssupportrar.

På den allsvenska upptaktsträffen inför säsongen träffade jag Tony Ernst för första gången. Han är ordförande i Svenska Fotbollssupporterunionen, SFSU. Organisationen, som företräder de organiserade supportrarna inom den svenska fotbollen, gick då in i ett speciellt år. Aldrig tidigare hade SFSU:s erkännande varit så stort och brett som när jag och Tony träffades. Det mycket tack vare den strid om 51-procentsregeln som den nationella supporterunionen vann under 2013, efter flera års slit. Då beslutades det att frågan om bolagisering skulle ligga kvar hos Riksidrottsförbundet istället för att den skulle hamna på varje idrottsförbunds bord.
– Under det senaste ett och ett halvt året så har vi varit en maktfaktor, sa Ernst den 25 mars.

När de orden sades kom de från en SFSU-ordförande som såg på framtiden med tillförsikt. Inne på de svenska fotbollsarenorna var det lugnare än på många år och den svenska fotbollssupporterrörelsen kändes mognare än kanske någonsin.

Fem dagar senare slogs den svenska fotbollen och dess supportrar omkull helt. Den ramlade ner i den smutsigaste av lerpölar, där den blev trampad och spottad på.

Den 30 mars 2014 dog en människa i samband med den allsvenska premiärmatchen mellan Helsingborg och Djurgården. En 43-årig Djurgårds-supporter misshandlades till döds inför avsparken på Olympia.

Nere i lerpölen var det lilla förtroende för svensk supporterkultur som fanns från allmänheten som bortblåst. Nu stod det klart – svenska fotbollssupportrar är huliganer. Mördare. Monster med blod på händerna.

Sveriges justitieminister, Beatrice Ask (M), beskyllde snabbt supporterkulturen för den tragiska händelsen. Politiker och krönikörer tog lika snabbt fram enkla lösningar på problemet. Ståplats måste förbjudas, sades det. Bortasupportrar måste bannlysas, sades det. Bengaler måste stoppas, sades det.

Mitt i allt stod alltså supportrarna. De, ofta symboliserade av SFSU:s ordförande Tony Ernst, var upphängda på darttavlan som pilarna kastades emot. Ernst upplever att attackerna blev riktade direkt mot SFSU.
– Ja, så var det. Vi kände ansvaret. Vi tog på oss ansvaret under kampen med 51-procentsregeln och vi fick ansvaret, säger Tony när vi träffas igen – och fortsätter:

– Det blev väldigt mycket SFSU och det var väldigt mycket jag i tidningarna och på TV. Vi är en lite löst sammansatt, ung, ideell förening och vi kan inte hållas ansvariga för det här. Extra talande att vi hölls ansvariga var det väl i Fotbollskväll, när de började med ett inslag om polisen. Då var det någon polis som sa: “Vi klarar inte det här längre, vi fixar det inte”, och så klippte de till mig: “Ja, Tony Ernst, hur ska ni lösa det här?”. Om polisen inte klarar det, ska jag lösa det då?

SFSU bildades 2008 och Ernst får exakt noll kronor i betalt som ordförande för unionen. Nu berättar han om en vår som har slitit hårt på honom och många andra.
– Det har varit kaotiskt. Jag hade inte riktigt sajnat upp för att sitta i Aktuellt och svara på frågan hur jag ska lösa supportervåldet. Jag var som sagt med mycket i tidningar och på TV. Min mamma ringde och var orolig.

– Men det där accentuerar vad SFSU egentligen är. Vi är en ganska svag, nybildad ideell intresseförening som plötsligt stod i rampljuset. Vi tog oss visserligen plats i och med 51-procentsfrågan förra året, men den platsen vi fick i år efter den här debatten, den var vi inte riktigt redo för. Det kan jag säga. Så det har varit en kaotisk vårsäsong och det har varit svårt att fokusera på fotbollen. Vi (Malmö FF, laget Tony supportar) leder allsvenskan rätt stort, men jag har stått på matcherna ofta och tänkt på helt andra saker. Jag har varit orolig för att liksom “Nu ska jag svara på detta och detta. Hur ska det gå?”

Efter dödsmisshandeln i Helsingborg blev SFSU en stor del av en debatt som inte bara innehöll folk med tydliga kopplingar till fotbollen. Det var något nytt för organisationen.
– Alltså fotbollsrörelsen kan vi. Jag vet hur jag ska svara när Aftonbladet ringer, eller vad jag ska säga när jag pratar med till exempel Svenska Fotbollförbundet. Men det blir svårare när Jonas Gardell går ut och säger att vi är idioter allihopa, eller när vår justitieminister (Beatrice Ask) säger att det är vårt fel. Det har man inte riktigt förberett sig på och det blev en ganska stor chock för mig, berättar Ernst.

Jag och Tony möts igen i samband med en stor supporterträff som SFSU anordnat uppe i Stockholm. Temat för de två dagarna? Rannsakan.
För när politikerna tystnade, när de tomma orden om snabba lösningar på problemet slutade att upprepas, när diverse tyckare hade gormat klart, när spottandet på de som låg ner hade upphört, när debatten efter händelsen i den allsvenska premiären hade hamnat i skuggan och dött ut – då reste sig supportrar upp från lerpölen, skrubbade bort skiten på knäna och började kämpa. I tystnad har fans ställt sig upp rakryggade, sträckt händerna i luften och erkänt att de är en del av problemet. De har tagit ett ansvar utan att det egentligen finns något som säger att de behöver göra det.

Redan dagen efter dödsmisshandeln skickade SFSU ut en inbjudan till supporterträffen i Stockholm.
– Det här kom ju lite i affekt. Eller, så var det kanske inte, men efter det som hände i Helsingborg så kände vi att vi måste ta ett initiativ. Jag ska säga att det inte var helt genomtänkt. Men vi kände att vi måste göra något. Jag har hela tiden tänkt att det inte är så viktigt vad vi gör, utan att vi gör något. För att visa och markera. Speciellt efter det som hände veckorna efteråt, med smutskastande från olika håll. Det är viktigt att vi i alla fall kan säga att vi har samlades här, att vi diskuterade, och att vi pratade om rannsakan. Det var det viktigaste med de här dagarna, säger Tony Ernst.

SFSU och supportrarna tror inte på quick-fix-lösningarna. De tror på en dialog. Att prata.

Och pratades, det gjorde det under träffen på Hovet. Hundratalet människor fanns på plats. Representerade var bland annat polisen, media, Svenska Fotbollförbundet, SEF, klubbar och supporterföreningar.
– Jag är jättenöjd med dagen. Det var tunga namn här. Alla större supportergrupperingar var här, Lars-Christer (Olsson, ordförande för SEF) var här, Karl-Erik (Nilsson, ordförande för Svenska Fotbollförbundet) ville komma hit för att visa: “Vi ska vara här”. Han var väldigt tydlig med det. Alla har varit positiva till det här. Björn Eriksson (regeringens nationella samordnare mot idrottsrelaterat våld 2011-2013) kom hit på eget bevåg. Jag är nöjd med det. Jag är nöjd med att vi debatterade. Jag tror att det handlar jättemycket om attityd. Det är inte jätteviktigt att vi löser problem, utan att vi visar att vi faktiskt vill. Det tror jag är jätteviktigt, säger Tony Ernst efter supporterträffens första dag.

Under dagarna i Stockholm var ämnen som händelsen i premiären, bortaresande, ståplats, pyroteknik, mediebilden av supportrar, repression och regelverk uppe på agendan. De olika aktörerna på plats fick lyssna på varandra, prata med varandra, försöka förstå varandra och möjligheten att närma sig varandra i arbetet med att göra svensk fotboll bättre.
– Jag tycker att det här är ett väldigt bra initiativ. Vi ska få fram den här andan om att vi egentligen sitter i samma båt. Vi är fotbollen, våra fans, klubbarna, SEF, förbundet. Någonstans har vi haft så mycket motsättningar internt att det är jätteskönt om man kan sitta såhär med ett rannsakningstema. Att man kan fundera: “Okej, kan vi hjälpas oss åt för att bli bättre? Kan jag göra något för att det ska bli bättre?” För just nu ligger ju problemet utanför oss, i omvärldens förtroende. Då ska vi inte sitta och ha motsättningar mellan fans, polis, förbund, SEF etc. Så det här är ett jättebra initiativ, säger SEF:s generalsekreterare Mats Enquist.

Även Svenska Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson är lyrisk när jag träffar honom efter supporterträffen, där han och Mats Enquist bland annat fick chansen att delta i ett panelsamtal om bortaresande och hur förutsättningarna för det kan förbättras.
– Det här är ett alldeles utmärkt initiativ, att samlas på det här sättet och diskutera gemensamma frågor, men även bjuda in representanter från SEF och förbundet så att vi får vara med och delta och lyssna. Det är väldigt givande och det är väldigt imponerande att så mycket folk lägger så mycket ideell tid för att resonera i de här frågorna. Det känns väldigt bra och det är en styrka för fotbollen, säger Nilsson.

Varför är det viktigt för dig att komma hit?
– Det är väl viktigt, inte minst i hägnet av den debatt som varit, att vi också manifesterar att vi gillar fotboll allihopa, men att vi har olika roller. För oss är det naturligtvis jätteviktigt att supportrarna har en stark organisation och en stark röst. För då kan vi också föra frågorna framåt. Vi har som sagt olika roller att spela, men tillsammans tror jag att det kan bli riktigt bra. Jag tycker att den dialog som finns, både mellan SEF och förbundet, och SFSU och förbundet är bra. Det här är ett viktigt inslag i diskussionerna, för när vi snackar så här tror jag att vi från olika grupperingar kan få förståelse för våra olika roller och de problem och möjligheter som finns, förklarar Karl-Erik.

Förbundsbasen är helt övertygad om att förståelsen ökar i och med en träff som den SFSU anordnade.
– Bara det faktum att vi får vara här tillsammans och förklara våra utgångspunkter, men att vi också kan lyssna och ta till oss supportrarnas synpunkter är bra. Sen någonstans har vi ju lite olika roller att spela, men jag tror att en dialog och möten alltid är av godo. Det höjer kunskapen.

– SFSU har lyckats engagera alla supportrar på ett väldigt bra sätt och de har stärkt sin organisation. De har blivit en väldigt respekterad röst i fotbollsdebatten, fortsätter Karl-Erik Nilsson.

Ordföranden berättar sedan om hur händelsen i Helsingborg påverkade honom.
– Något oerhört. Det är kanske den tyngsta händelsen relaterad till fotboll som man varit med om någon gång. Den har präglat våren väldigt mycket och den händelsen kommer ständigt tillbaka i fotbollsdiskussionen båda nationellt och internationellt. Någonstans hoppas man att en sådan händelse ska kunna sluta leden.

Känner du att svensk fotboll attackerades efter händelsen?
– Nej, det tycker jag inte. Det är naturligtvis så att händelsen påverkade oss väldigt mycket, men den skapade också en väldig samling, eftertänksamhet och reflektion som var påtaglig. Det var väldigt många, oavsett roll, som upplevde att: “Nu är det nog, nu räcker det”. Den typen av kraftsamling kan leda till något positivt framöver.

Avslutningsvis, har du lärt dig något nytt efter i dag?
– Man lär sig något nytt varje dag. Jag har naturligtvis lyssnat på supportrarna och förstått vilken kärlek det finns till vår idrott, vilka satsningar man gör för att följa sina lag och vilka konsekvenser det får när vi exempelvis genomför sena matchflyttar, både privatekonomiskt och planeringsmässigt.

Jag fortsätter sedan att prata med SEF:s generalsekreterare Mats Enquist, som också ser väldigt positivt på framtiden.
– För ungefär två år sedan kom jag och Lars-Christer (Olsson, ordförande för SEF) in och gjorde hemläxan från början. Vi insåg att publiken är det viktigaste vi har. Vi lade ner mycket energi på att prata supporterfrågor med supportrarna. Det går inte att åka runt till varje supporterförening eller prata med varje individ och då blev SFSU en naturlig punkt för det. Jag tror att SFSU samtidigt började plocka upp farten i det här arbetet. När vi löste poliskostnadsfrågan så fick vi med oss polisen på tåget också. Det blev självrannsakan därifrån också. Det var mycket som sammanföll. Jag tycker att vi har kört med den här inställningen, att vi alla sitter i samma båt, väldigt tydligt sedan ett par år tillbaka. Sen får vi göra upp roller. Vad ska förbundet göra? Vad ska SEF göra och vad ska SFU göra? Jag tycker att det klarnar hela tiden. Framför allt har vi en otroligt bra dialog.

Trots att det är flera olika aktörer, med olika roller, som diskuterar med varandra på SFSU:s träff är atmosfären gemytlig och hjärtlig. Folk verkar ha gått in på Hovet med helt öppna sinnen och ödmjukheten går inte att missa. Visst, debatten blir snäppet för hetsig under en kort period när Karl-Erik Nilsson är uppe på scenen och supportrarna får chansen att ställa honom mot väggen för bland annat det allsvenska spelschemat och matchflyttar, men känslan i rummet är på något sätt nästan helande.
– Jag tar gärna den direkta dialogen med supportrarna. Problemet är inte att prata med varandra. Problemet ligger i alla misstankar, alla förutfattade meningar och att man inte förstår varandra. Att man uppfattar varandra som dryga eller okänsliga, förklarar SEF:s Mats Enquist.

En sådan här dag kan väl utplåna förutfattade meningar?
– Ja, hos ett par stycken personer. Så vi behöver fler sådana här träffar. Sedan tror jag att fotbollen behöver sluta leden. Vi är ju inte emot våra fans. Ta spelordningsfrågan som exempel. Där är det, helt ärligt, så att det är så komplext i dag att få ihop det när man väl förstår hur många saker som sliter. Det är inte frågan om att vi struntar i fansen, TV4, Svenska spel eller klubbarna. Problemet är att vi måste ta hänsyn till allihopa.

Nu lovar Enquist att dialogen och arbetet kommer att fortsätta rulla på framöver. Parterna har bestämt sig för att det här ska bli bra.
– Vi vill ju ha fulla läktare, ingen tvekan, avslutar SEF:s generalsekreterare.

Samtidigt som SFSU gör sitt för att vi aldrig någonsin igen ska behöva vara med om en liknande händelse som i Helsingborg tittar organisationen framåt. Det finns hela tiden mycket arbete att göra i supporterfrågor.
– Nu kommer en höstsäsong och det finns två frågor som är viktiga, och som jag är orolig för. Den ena frågan är ståplats med allt vad det innebär, så väl vårt eget beteende som hotet mot ståplats. Den andra frågan är bortaresandet, det större bortaresandet. Så väl hur vi beter oss, men också hotet kring att de ska dra in det. Det är de två springande punkterna som jag ser det. Det andra kommer vi att klara av. Därför menar jag att det är bättre vara aktiva och köra igång själva. Att vi rannsakar oss och visar att vi gör det här och att vi försöker, än att vi bara väntar på att någon ska lägga det på oss, förklarar Tony Ernst.

– Det gäller att vara på sin vakt kring de här frågorna, och att vara det tidigt. Vi startade egentligen för sent med 51-procentsregeln, men lyckades ändå till slut. Vi var illa ute med ståplatsreduceringen, för den drogs igenom innan vi fick bort den igen. Det är bättre att vara tidigt ute. Med ståplats och framför allt bortaresandet är vi tidigt ute och diskuterar. Vi vågar erkänna att vi är en del av problemet. Då tror jag att de flesta mjuknar och så kan man släppa det här sen, avslutar ordföranden.

Mycket har hänt mellan de två gångerna som jag och Tony Ernst har träffats. Mycket är också på gång, som ett resultat av SFSU:s dialog med bland annat SEF. I höst kommer till exempel pyrotekniktester göras på allsvenska läktare. Testerna kommer att ligga till grund för om det ska bli tillåtet för supportrar att använda pyroteknik under organiserade former.

Så om SFSU var en maktfaktor tidigare är man en ännu större maktfaktor just nu.
Eller hur ska man annars tolka att en supporter från en av SFSU:s medlemsföreningar ska få sitta med när det allsvenska spelschemat för säsongen 2015 läggs? Idén kläcktes under träffen i Stockholm – och klubbades igenom av Karl-Erik Nilsson, Mats Enquist och Tony Ernst genom en handskakning.