Tankar om hur unga får lära sig att hata – av vuxna: ”Börjar redan i pojkfotbollen”
Det är nog en hobby tänkte jag, när unga och vuxna män samlas kring en fotbollsklubbs märke: gapar, skriker, dricker, förolämpar, hatar, skränar, svär och i vissa fall även slåss i sin egen älskade klubbs namn.
Vem är ungdomsidrott till för? Hur ofta beter sig vuxna som just vuxna? Här är en ny tankeställare för alla som sysslar med ungdomsidrott.
En god vän sa till mig för många år sedan ”Du borde skaffa dig en hobby.
Jag har börjat med värja. Gör det du också.” Varken min vän eller jag var toppidrottare i skolan, varför sporter som t ex fotboll eller hockey som hobby var uteslutet. Då behövdes något som var mer udda, men fortfarande en sport. Därav värjan.
Men jag förstod senare i livet att vad min kompis egentligen menade, var det fina i att tillhöra något annat än bara det vanliga kompisgänget.
Något “större” så att säga. Jag kände inget behov av någon hobby då så jag tackade vänligt men bestämt nej till värjan.
Tre killar, tre öden
Det är nog en hobby tänker jag idag, när unga och vuxna män samlas kring en fotbollsklubbs märke: gapar, skriker, dricker, förolämpar, hatar, skränar, svär och i vissa fall även slåss i sin egen älskade klubbs namn.
Jag är pappa till tre killar, som alla spelar eller har spelat fotboll i olika klubbar i Stockholm. Det har varit allt från mindre kvartersklubbar till mastodonter med stora egna klubbhus, men låt mig börja med det första mötet med knattefotboll. Den förstfödde sonen var bara fem år när han och kompisen fick börja i storklubbens bollskola. Det kändes stort! Det slutade med gråt, som behandlades med Happy Meal på McDonald’s.
Någon mer träning blev det inte i den klubben den säsongen. Varför? Jo, utöver att tränaren stod och skrek i sporthallen så att han var röd i ansiktet, hade man även teknikträning med var sin boll. Skrik. Teknikträning. Femåringar. Finn två fel.
Då lärde vi oss respekt
Vi hoppar ett par år. Samma son. Fotboll i en annan storklubb i en av Stockholms kranskommuner. Gemenskap. Kamratskap. Kunskap. Respekt. Lek. Låter som något man vill ge sitt barn, eller hur? Det fungerar riktigt bra tills det är dags att börja spela matcher.
Vuxna människor i form av föräldrar, tränare och andra ledare, skriker åt sina spelare, skriker åt domaren, skriker åt det andra lagets ledare, firar lika hejdlöst vid 9-0 för det egna laget som vid 1-0 (ligger inte motståndarna ned, kränkta, vid det laget?).
Respekt lärde vi oss idag, tänkte jag.
Intresset för fotbollen tar familjen till allsvenska fotbollsmatcher på olika arenor. Underhållningsvärdet kanske inte alltid är en det största, men raddan av nya ord man får lära sig är inte att förakta. Kunskap.
Och visst är det spännande att se vuxna män ställa sig upp och skrika att domaren, han som bestämmer på planen, har en adress som de ilskna männen känner till. Lite läskigare blir det när samma män vrålar vad de vill göra med den som bestämmer, som tydligen också har ett annat yrke – Hora. En jävla Hora, dessutom.
Runtomkring på läktarna är det fullt av unga och vuxna män som bestämt sänker sina röster några oktav för att låta mörka och djupa när de även vrålar: hata AIK, hata AIK!
Hata – inte bara domaren
HATA …? För ett barn är det inte helt enkelt att förstå varför man kan eller ska hata en annan klubb och dess spelare. Det handlar mer om besvikelse över att det egna laget precis missat ett mål, eller glädje över att bollen faktiskt rullade in till slut. Det är den medfödda reaktionen. Hatet är inlärt.
Vill man lära sig snabbt, räcker det om man går på allsvenska fotbollsmatcher tillräckligt ofta. Där får man hata både mycket och ofta.
Och man lär sig att hata inte bara motståndarnas klubb, utan även spelare. Och domaren. Gemenskap. Och lite lek.
“Vad du suger!”
Nästa son i raden hittade inget riktigt intresse för sport, men provade sig i alla fall på fotboll sent i livet – som nioåring(!). Tanken var nog att hitta den där gemenskapen som så många kompisar i skolan hade funnit. Även om jag kunde förutse problematiken redan innan första träningen, lät jag honom prova.
Det han inte visste var att redan i den åldern är det vinnare man är ute efter och det återspeglar sig snabbt i barnen: ”Fan, vad du suger!” fick han höra från lagkompisen under första passet, och så ersattes fotbollskarriären med det mer individuella skateboard-åkandet.
Jag har varit med på skateparken och sett när de skräckinjagande äldre skate-killarna går fram till de mindre som ramlat för att fråga: ”Gick det bra? Gjorde du illa dig?”
Mamma skulle alltid vara med
När yngste sonen nu skolas in i fotbollsgemenskapen, har jag bestämt mig för att inte vara luttrad eller likgiltig inför varken hatet, språket eller respektlösheten.
Jag kommer inte acceptera att han får en tränare som likt den välbekanta storklubbens tränare å ena sidan på ett firma-forum på Internet glorifierar våldsattacker mot motståndarlags supportrar, och å andra sidan iförd tränaroverallen försöker lära barn vad respekt är. Jag vill att sonen ska slippa hata.
Som en manlig barnpedagog på skolan sa till mig. ”Betedde sig folk som om de alltid hade sin mamma bredvid sig, skulle den där respektlösheten och aggresiviteten aldrig infinna sig. Någonsin.”. Min son ska alltid känna det som om han har sin mamma bredvid sig.
Min erfarenhet säger också att det är framförallt mammorna som invid fotbollsplanen står för det respektfulla med stöd, tröst och glädje.
Hur ofta säger tränarna ifrån?
Vi ska inte vara så förvånade över att vi gång efter annan får läsa om och se bilder från bråk före, under och efter fotbollsmatcher. Jag har sett alltför mycket likgiltighet inför dålig attityd hos fotbollsspelande barn.
Och det är en attityd gentemot andra som skulle upphöra så fort en tränare – eller en annan vuxen som ser på – sa ”Stopp. Så där behandlar vi inte varandra!”
Först när gränser sätts av tränare och föräldrar kan vi förvänta oss att den hätska attityd som råder inom framförallt fotbollen får sitt slut. För de små kan också lära sig att hatet inte får dem att växa. Tvärtom. Det är respekten som gör det.
Mindre klubb, mindre krav
Yngste sonen har nu i alla fall till slut hamnat i en mindre klubb med fantastiska tränare där varje barn får hjälp att utvecklas. Klagomål på medspelare och onödigt fult språk tas hand om direkt på träningar och matcher. Det har direkt givit återverkningar på såväl barnens attityd som föräldrarnas.
Tränarnas leenden när de ser att var och en av deras spelare försöker sitt bästa, gör att jag för första gången på tolv år känner hopp för fotbollen. Att den kan spelas för att det faktiskt kan vara riktigt roligt.
Min yngste har haft tur. Tyvärr finns det i pojklagsfotbollen fortfarande kvar många exempel på de som bestämt sig för att inte ha riktigt roligt.
Problemet tycker jag tillhör fotbollsklubbarna allmänt och de profilerade storklubbarna i synnerhet . Fotboll och dess största varumärken är så pass tongivande idag för unga i samhället att ansvaret inte går att fly från. Säg ifrån på skarpen: stäng av våldsverkare, arbeta med attitydförändringar hos egna spelare och visa med tydlighet att det finns en person som bestämmer på en fotbollsplan.
Och i knattefotbollen: ge föräldrar gula kort på turneringar och tränare munkavle om de protesterar mot domslut eller klagar på egna spelare eller motståndare; ge barnen glass för att de är glada över att få spela fotboll. Men säg aldrig att ansvaret inte är ert. För det är det. Precis som det är mitt som förälder. Om inte annat, gör det för varumärkets skull. Om ni törs. För hat kanske är lönsamt inom fotbollen?
ANDERS SAHLQVIST – IDROTTENS AFFÄRER
Den här artikeln handlar om: