Så tog Bosse Andersson Djurgården från ruinens brant till Europa-framgångar
Följ Fotbolldirekt på
Google news
Bosse Andersson, 57, har lämnat Djurgården efter över 20 år i klubben.
FotbollDirekt djupdyker i super-sportchefens karriär i Stockholmsklubben, från motgångarna och flaskorna till succén och Europa-framgångarna.
✔️ Starten, uppbrottet och återkomsten till Djurgården.
✔️ Från ruinens brant till ekonomisk succé.
✔️ Brutna titeltorkan och framgångarna i Europa.
✔️ Galna tränarcirkusen.
För många kommer konceptet Djurgårdens IF alltid, i någon mån, att vara tätt förknippat med Bosse Andersson. Spelare har kommit och gått, titlar har vunnits och nedflyttningsstrider har utkämpats, derbyn har vunnits och förlorats – men under alla år har en sak bestått; Blårändernas larger-than-life-sportchef har alltid stått där vid sidlinjen och gormat.
Nu är den tiden över, och från och med i dag är Bosse Andersson och Djurgårdens IF inte längre en synonym. Efter en tids spekulationer meddelade Stockholmsklubben i dag att sportchefen får lämna Dif efter 13 år på posten, och ytterligare över ett decennium i klubben i andra roller.
Hur hamnade vi här? För att svara på den frågan spolar vi tillbaka tiden nästan 30 år.
Starten
Året är 1999. Bara några år efter att spelarkarriären tagit slut vid bara 29 års ålder till följd av en besvärlig knäskada har Bo “Bosse” Magnus Andersson precis tillträtt posten som klubbdirektör i Djurgårdens IF, föreningen som han gjorde nästan 100 matcher för som spelare. Den då 31-åriga Andersson tog över ansvaret för “Blårändernas” sportsliga verksamhet, med speciellt fokus på något som han 26 år senare fortsatt är känd för; att köpa och sälja spelare.
Åren som följde skulle bli bland de bästa i Djurgårdens 135-åriga historia. Stockholmsklubben återvände till allsvenskan 2001 och redan 2002 vann Dif både allsvenskan och svenska cupen. Året därpå säkrades det andra raka SM-guldet, och 2004 stod Djurgården återigen som segrare i svenska cupen. 2005 säkrades dubbeln ännu en gång, och på Bosse Anderssons sex första år som klubbchef i Djurgårdens IF hade klubben vunnit lika många titlar.
Men alla de bästa sagorna måste också ta slut, och i november 2008, strax efter att Djurgården hade slutat på en fiaskoartad 12:e plats i allsvenskan, kallades det plötsligt till en presskonferens. En känslosam Bosse kom ut och framför den samlade svenska presskåren meddelade han att hans tid i Djurgården hade kommit till ett slut.
– Det känns givetvis jävligt känslomässigt, sa en gråtande Andersson på en presskonferens.
– Mitt beslut är mitt eget och det är det absolut bästa för mig själv. Jag tror även det är det bästa för föreningen. Jag tror ingen förstår vad ett sådant här jobb innebär, att jobba dygnet runt, fortsatte han.
Vid årsskiftet 2008/09 avgick Bosse Andersson formellt, och Djurgården och “Super-Bo” gick skilda vägar en gång för alla. Det trodde man då i alla fall.
Återkomsten
Men Bosse var inte färdig i Djurgårdens IF, och Djurgårdens IF var inte färdiga med Bosse. I slutet av 2013 stod det klart att den tidigare klubbchefen återvände till Blåränderna efter fyra års frånvaro. Bosse presenterades officiellt som ny sportchef för Dif på onsdag den 13 november 2013, ett datum som på många sätt blev startskottet för en ny era för Stockholmsklubben.
– Det känns otroligt bra i hjärtat. Det är ett hedersuppdrag som jag verkligen ser fram emot, sa han.
Andersson hade då hunnit med att fylla 45 år och tog sig an sin andra vända i Djurgården. Kontraktet var skrivet över tre år – men som vi alla vet blev tiden i Blåränderna längre än så.
I december 2013 tog Henrik Berggren, som nyligen lämnat Dif för posten som generalsekreterare i Svensk elitfotboll, över som ny vd för Djurgården efter flera år som ekonomichef. Bosse och “Henke” blev snabbt ett radarpar och duon har hängt ihop ända sedan dess.
Tillsammans tog de över ett Djurgården i kris. Ekonomin var körd i botten efter att klubben gått back miljontals kronor i flera år, och hade det inte varit för en ekonomisk gåva på 15 miljoner kronor vintern 2013 hade Dif inte klarat av att uppfylla elitlicensen – och det Djurgården vi känner till i dag hade aldrig sett dagens ljus.
Bosse Andersson och Henrik Berggren satte igång med att försöka rädda upp Djurgårdens blödande ekonomi, men först skulle en huvudtränare tillsättas. Valet föll på den mångåriga Gefle IF-tränaren Per “Pelle” Olsson som presenterades som Djurgårdens nya boss i slutet av 2013 med ett kontrakt skrivet över tre år.
– Jag känner väl till Pelle Olsson och hans fotbollskunskaper. Det jobb han har gjort i Gefle är fantastiskt. Han har ett oerhört starkt engagemang och får ut resultat av den trupp han har till sitt förfogande, sa Bosse.
Nu hade Djurgårdens IF fått en permanent huvudtränare efter flera år av tränarbyten. Nästa steg för Andersson var att täppa igen de ekonomiska hålen och att färga de röda siffrorna till svarta.
Sportchefen satte igång, och sommaren 2014 skulle vi få se starten på det som många i dag ser som en spetskompetens hos Bosse Andersson; att sälja spelare dyrt. Sommaren 2014 sålde Djurgården Daniel Amartey till FC Köpenhamn för runt 17 miljoner kronor och Erton Fejzullahu lämnade för Beijing Guoan i Kina för nästan 10 miljoner kronor. Enligt flera rapporter ska dessa försäljningar rent av varit nödvändiga för att Djurgården skulle kunna betala ut spelarlöner.
Bosse Andersson fortsatte på den inslagna vägen, och under åren som följde såldes spelare som Simon Tibbling, Emil Bergström, Omar Colley, Sam Johnson, Michael Olunga och Magnus Eriksson för stora pengar. I och med försäljningen av Felix Beijmo till Werder Bremen för runt 30 miljoner kronor sommaren 2018, en affär som då var den dyraste försvarsexporten från allsvenskan någonsin, stod det klart att sportchef Andersson hade sålt spelare för runt 200 miljoner kronor sedan han tillträdde posten 2013.
– Det är en del av mitt jobb. Sport och ekonomi hör ihop och vi har skaffat oss fantastiska förutsättningar att driva klubben på lång sikt. Det är klart att jag är stolt över det, sa Dif-chefen till Sportbladet strax efter rekordförsäljningen av Beijmo.
“Sport och ekonomi hör ihop”. Ja, så hette det på Sportbladets löpsedel den där sommardagen 2018. Och om Djurgårdens ekonomi hade stabiliserats såg det bra ut även på den sportsliga fronten. Vi får dock spola tillbaka tiden en aning.
Det “moderna” Djurgården
Efter en succéstart på den allsvenska säsongen 2015, där Pelle Olsson ledde sitt Djurgården till en förlustfri svit på hela 15 (!) matcher, hade den sportsliga trenden vänt och utvecklingen pekade nedåt. Under hösten 2015 hade Dif förtvivlat svårt att vinna sina matcher, men det slutade till slut med en sjätteplats i tabellen – Djurgårdens bästa tabellplacering sedan tredjeplatsen 2007.
Våren 2016 tog dock vid där hösten 2015 slutade, och efter elva förluster på 13 matcher stod det i början av augusti klart att Pelle Olsson fick lämna klubben. Problemet? Beskedet hade nått media innan Andersson hade hunnit prata med Olsson. Bosse hade nämligen försovit sig efter en sen hemkomst från bortamatchen mot Kalmar och ett styrelsemöte mitt i natten.
– Det var hemskt, sa Bosse i podcasten Lundh och fortsatte:
– Pelle var utlämnad till vargarna, det är ett fullständigt misslyckande från min sida
Sommaren 2016 stod det moderna Djurgården vid ett vägskäl. Den hårdföra britten Mark Dempsey, med en bakgrund inom Manchester Uniteds akademiverksamhet, kom in på interimbasis och förde Blåränderna till en sjundeplats i allsvenskan, men efter säsongen 2016 skulle en ny permanent huvudtränare landas in. Valet föll på Özcan Melkemichel.
48-åringen anslöt efter en succésäsong med AFC Eskilstuna i superettan. Melkemichel hade sedan innan lett Syrianska hela vägen till allsvenskan och hade en historik av att vinna serier med sina lag.
– Özcan är en stark personlighet med ett tydligt ledarskap som skapar en bra gruppkänsla. Han är duktig taktiskt, skicklig i omklädningsrummet och skapar teamkänsla bland ledare och spelare så jag tycker att vi har gjort en väldigt bra rekrytering, sa Bosse Andersson på klubbens hemsida.
Under sitt första år på posten ledde Melkemichel Djurgården till klubbens bästa tabellplacering på tio år. Magnus Eriksson hade pangat in 14 baljor och vann allsvenskans skytteliga tillsammans med Kalle Holmberg, Djurgårds-legendarerna Kim Källström och Andreas Isaksson hade vänt hem till Blåränderna, och Jonas Olsson bidrog med rutin i backlinjen när Blåränderna säkrade tredjeplatsen i allsvenskan 2017. Ett halvår senare tog Dif sin första titel på 13 år när Malmö FF besegrades i cupfinalen inför en fullsatt 3Arena (då Tele2 arena). Då släppte allt för Bosse Andersson som brast ut i tårar på innerplan.
– Jag bara lyfter på hatten för tränarteamet, spelarna och Djurgården – vi är på gång! Fy fan vad skönt, utbrast han till C More med tårarna rinnande längs kinden.
Säsongen därpå fick Djurgården nöja sig med en sjundeplats i tabellen, samtidigt som ärkerivalen AIK gick och vann allsvenskan för första gången på nio år. Samtidigt tvingades Bosse ut på ännu en tränarjakt när Özcan Melkemichel valde att inte förlänga sitt kontrakt med Stockholmsklubben. Valet föll på en tränarduo som hade lett doldisklubben IK Sirius från ettan hela vägen till allsvenskan. En duo där båda hade vunnit SM-guld med AIK och där den ena hade representerat Hammarby. Resultatet? Jo, det blev succé – direkt.
Tillbaka på tronen
Den 16 november 2018 presenterades Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf som ny tränarduo för Djurgårdens IF. Med sina starka kopplingar till Blårändernas rivalklubbar var det ett kontroversiellt beslut av Bosse Andersson, men det stoppade inte sportchefen.
– De är välkända inom svensk fotboll. De har gjort ett fantastiskt arbete i Sirius, där de har varit i sju år. De har spelat en attraktiv, vägvinnande fotboll som också är en modern fotboll, sa Bosse då.
Nästan exakt ett år senare hade Djurgården vunnit klubbens 12:e SM-guld och den 14 år långa torkan var över efter en makalös upphämtning borta mot IFK Norrköping i den dramatiska titelstridens absolut sista omgång.
Åter igen stod Bosse i tårar på innerplan efter slutsignal, denna gång i armarna på radarpartnern och vd:n Henrik Berggren, samtidigt som vilt jubel utbröt på läktarna och supportrar stormade planen.
– Jag är jävla tacksam över att få uppleva det här. Jag har varit orolig hela hösten, vi är inte det bästa laget. Vi står där med bucklan!, utbrast han gråtande till C More.
De intensiva känslorna inför SM-guldet blev helt enkelt för mycket för Djurgårdens sportchef, och mitt i firandet kollapsade Bosse Andersson. Den nyblivna svenska mästaren hade helt sonika svimmat och fick hjälpas upp av Kevin Walker och Nicklas Bärkroth.
– Det svartnade helt. Men jag hade bra läkare och grejer. Man kan få blodtrycksfall ibland. Det var lite omskakande faktiskt. Men jag repade mig ganska bra och det har varit fantastiska dygn efteråt, sa han i Efter Fem några dagar senare.
“Super-Bosse” hade tagit Djurgården från ruinens brant hela vägen till det förlovade landet. Ekonomin var räddad, den sportsliga ledningen var stabil och nu hade Blåränderna äntligen fått lyfta den finaste titeln som finns att lyfta inom svensk fotboll.
Under åren som följde slutade Djurgården under Bergstrand och Lagerlöf aldrig sämre än en fjärdeplats och Dif var tillbaka i toppen av tabellen. Samtidigt fortsatte Bosse Andersson att sälja spelare för stora pengar, när bland annat Marcus Danielson lämnade för Kina i en affär som fortsatt är en de dyraste försvarsförsäljningarna från serien. Kärlekshistorien med Kim och “Tolle” skulle dock nå ett bittert slut, men innan vi når dit i berättelsen finns det en saga kvar att berätta om det moderna Djurgården under super-sportchefen Bo ”Bosse” Andersson.
Framgångarna i Europa
Efter tredjeplatsen under Özcan Melkemichel 2017 gjorde Djurgårdens IF comeback i europeiska sammanhang under sommaren 2018. Blårändernas Europa-framgångar skulle dock dröja, och återkomstsäsongen slutade redan i kvalspelet. Guldet 2018 innebar spel i Champions League, men även där tog det slut efter förlust mot ungerska Ferencvaros (där den dåvarande Ferencvaros-spelare Tokmac Nguen sänkte Dif med sina dubbla kassar). Åren som följde såg i stort sett likadana ut. Det såg ut som en omöjlighet att ta sig till gruppspel i de europeiska tävlingarna. Men någon omöjlighet var det sannerligen inte.
Säsongen 2022/23 deltog Djurgården i den första säsongen av den nystartade turneringen Europa Conference League. I kvalspelet lades först kroatiska Rijeka på rygg innan samma öde väntade Sepsi från Rumänien. Blåränderna var ett dubbelmöte mot den cypriotiska storklubben Apoel från ett historiskt gruppspel i Europa.
– De viktigaste i klubbens historia, kallade Bosse matcherna mot Apoel.
Djurgården stod för en superskräll och slog ut storklubben med totalt 5–3 och tog sig därmed vidare till ett historiskt Europa-gruppspel. Där väntade en ruggigt tuff grupp bestående av belgiska Gent, norska Molde och Shamrock Rovers från Irland. Stockholmarna var inte färdiga med skrällarna och slutade, mot alla odds, som gruppetta efter ett storartat gruppspel. I åttondelsfinalen blev polska Lech Poznan numret för stort, men Europa-framgången beräknas ha säkrat 78 miljoner kronor i rena prispengar till Djurgården.
I närmare närtid tog sig Djurgården hela vägen till en semifinal i Conference League där det tog stopp mot den engelska storklubben Chelsea. Succén i Europa-säsongen 2024/25 uppges ha dragit in omkring 150 miljoner kronor till Djurgården.
Uppbrottet och kritiken
Trots att det mesta har pekat uppåt för Djurgården under Bosse Anderssons 13 år som sportchef har det funnits en hel del kritik mot Dif-toppen genom åren. De kanske starkast kritiska rösterna har höjts i samband med derbymatcherna mot lokalrivalerna AIK och Hammarby. Efter att Andersson återvänt till klubben i hans hjärta 2013 väntade hela sju segerlösa år i allsvenska derbyn mot AIK, och när Hammarby återvände till allsvenskan efter en sejour i superettan fortsatte Djurgårdens derbyproblematik mot de grönivta.
Det talades om att Blåränderna var hemsökta. Det talades om ett “derbyspöke” som satte skräck bakom kulisserna och fick både spelare och ledare att darra av rädsla. Sedan säsongen 2014 har Djurgården spelat totalt 48 derbyn mot AIK och Hammarby. På 48 försök har Dif enbart stått som derbyvinnare i sex matcher, och vid hela 30 tillfällen har Blåränderna fått se sig besegrade.
Det hela kulminerade i skandalderbyt i oktober 2024. Hemmalaget Hammarby hade en komfortabel 2–0-ledning när uret slog 76 spelade minuter – då svallade känslorna över för några Djurgårds-supportrar. Bangers och bengaler kastades in på planen och efter ett matchmöte bestämdes det att derbyt inte kunde spelas klart. Arenan tömdes på publik och skulle spelas klart inför tomma läktare dagen efter. Redan under den söndagskvällen, innan derbyt hade spelats klart, började det spekuleras i om tränarduon Bergstrand och Lagerlöf skulle få fortsatt förtroende att leda Djurgården, och efter att den dryga kvarten som återstod av derbyt spelats klart dagen därpå stod det klart; Kim och “Tolle” får sparken efter sex år i klubben.
– De har varit här i sex år, det är väldigt länge och vi är otroligt tacksamma för det de har gjort. Men föreningen och vi har bestämt att vi ska gå skilda vägar, sa Bosse till den samlade mediakåren.
Samtidigt påstod han att det inte var den nya derbyförlusten som fick bägaren att rinna över.
– Nej, det kan jag inte säga, men vi tog beslutet och informerade tränarna efter derbyt, sa Andersson.
Derbyförlusten den där oktoberdagen kan på många sätt kopplas ihop med dagens besked om att Bosse Andersson får lämna Djurgården. “Super-Bosse” har lett Blåränderna från ruinens brant till sportsliga framgångar, från blodröda siffror till en blomstrande ekonomi. Samtidigt har derbyförlusterna alltid funnits där och smutsat ned ett annars fläckfritt arv. Vart Djurgården ska nu vet bara styrelsen, men att Bosse Andersson har tagit dem dit de är nu, med allt vad det innebär, kan inte ens den starkaste kritikern förneka.
Tack för denna tid, Bo “Bosse” Andersson.
Den här artikeln handlar om:
