KRÖNIKA: ”Nej, Rydström fick inte tillräckliga förutsättningar”

Henrik Rydström är borta från Malmö FF sedan i slutet av förra veckan. 
FotbollDirekts nyhetschef Ola Gustavsson lider med Sveriges mest framgångsrika tränare de senaste åren.
Han anser att Rydström inte fick tillräckliga förutsättningar och att mästarnas ledning har misslyckats på flera punkter. 

När Malmö FF i fredags gick ut med att Henrik Rydström tvingas lämna var det på många vis väntat. 

Allt svagare resultat gjorde det mycket svårt för skåningarnas ledning att hålla fast vid sin mästartränare. Till sist spelade det mindre roll med dubbla SM-guld, en cuptitel och två gruppspel i Europa.

Personligen kände jag redan i början av säsongen en illavarslande känsla, inte minst efter besöken i Stockholm mot Djurgården och AIK. 

Det skapades väldigt lite och jag hade svårt att se hur det skulle förändras men ville ändå tro – som säkert många andra – att Rydströms höga ambition spelmässigt skulle kompensera. 

Men det gjorde det inte. 

Saknar Malmö en anfallare på hög nivå?

När den 49-årige tränaren nu är borta är intrycken många och även om det finns skäl till självkritik för huvudpersonen finns det flera omständigheter som är förmildrande: som att en klubb som Malmö FF inte får sakna en forward av tillräckligt hög klass och att försöken har misslyckats med att ersätta absoluta nyckelspelare som Sergio Pena och Derek Cornelius. 

Krasst handlar Malmös bryderier för mig som mest om avsaknad av en nummer nio på tillräckligt hög nivå. 

Bortsett från Isaac Kiese Thelin har inte den spelaren funnits och det är mycket sannolikt skillnaden på toppstrid – och inte. 

En klubb som MFF får helt enkelt inte misslyckas som man har gjort på denna punkt som man nu gjort, inte med de överlägsna resurser som sportchef Daniel Andersson förfogar över. 

Om en klubb som FCK kan lägga 70-80 miljoner kronor på nyförvärv – så bara måste Malmö ha modet att lägga 50, i synnerhet på en forward. 

Det bästa försöket i kategorin gjordes för ett antal år sedan med Antonio Colak. 

Hans lån blev en succé men övergångssumman på 30 miljoner kronor och en nettolön på nära 500 000 kronor i månaden ansågs då i slutänden som för mycket.  

Det här var för fem år sedan – i dag är det en nivå som MFF bara måste våga. Minst. 

Alternativet? 

Ja, det är smart scouting ala Djurgården och August Priske. Priset var i fjol ynka 3,5 miljoner kronor för en spelare som i dag är  prissatt till över 100 miljoner. 

”Allsvenska sportchefer har ett djävulskt svårt jobb”

En annan besvärande aspekt är att varnande tendenser fanns redan under fjolåret men där Sergio Penas kvalité ofta skylde över offensiva bristerna, inte minst i Europa Leagues gruppspel. Andersson har tyvärr inte varit i närheten av att lyckas ersätta den peruanske stjärnan. Detsamma måste även sägas om Derek Cornelius och dippen i kvalité i mittförsvaret efter hans flytt. 

En hel del kritik här mot Daniel Andersson men samtidigt vill jag betona den stora respekt jag känner för hans jobb och så stora framgångar under så många år. Man ska ha klart för sig vilket djävulskt svårt jobb en allsvensk sportchef har och det är så klart hög svårighetsgrad att hitta – och än mindre landa den typen av spelare som har saknats. 

Det är även klädsamt att se vilket ansvar han själv går ut och tar på sig. 

”Att det har blivit så här har jag väldigt stort ansvar i. Det får vi utvärdera efter säsongen. Jag får fundera själv, Även ledningen och styrelsen får fundera på hur vi organiserar oss kring det. Vi får ta det då, men just nu riktar vi in oss på att göra så bra resultat som möjligt”.

Hur mycket självkritik ska då huvudpersonen själv ha? 

Jo, det finns en del att peka på. 

I bristen på en naturlig forward borde han ha spelat Kiese Thelin och inte gått med på en transfer. 

Jag kommer inte heller i från att han borde ha gett Emmanuel Ekong chansen på allvar – som forward. Hans snabbhet och irrationella sätt hade kunnat slå. 

Det går inte heller att komma i från att – hur ambitiöst Rydströms spelsätt än är – så borde han ha varit mer kompromissvillig när resultaten började vika. 

Avslutningsvis är det tänkvärt att lyssna till några ord från den sparkade tränaren som visar vilket hårt klimat som råder. Det här jobbet är krasst inte för alla och något de allra flesta av oss inte skulle orka leva med. 

” Jag har sagt det tidigare om Djurgården med Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf. Tränaren blir till slut sin egen största fiende. Deras resultat och deras höga nivå, som de höll år efter år. Det är omöjligt att kunna slå det. Men det är det som krävs nu. Har man gjort så här bra nu, så ska man göra det ännu bättre nästa år. Per automatik! Skit i förutsättningarna, skit ifall du säljer spelare. Det är väl så vi människor är funtade, men också hur samhället är.

”Det är tvära kast. Det är också därför man är paranoid som tränare. Det var jag som spelare också. Typ: ”Jag har kanske gjort några bra matcher men jag måste vara bra igen på nästa träning för annars får jag inte spela nästa match”. Det är samma som tränare. Jag tänker på vad Rikard Norling sa till mig en gång: man har fem matcher på sig, mer eller mindre. Med det sagt: Jag har fått ett otroligt förtroende från MFF”.