SUNDBERG: “Ett stycke svensk fotbollshistoria” 

Det är lätt att slänga sig med ordet mirakel.
I det här fallet stämmer det.
Under söndagen skrev Örebro SK ett stycke svensk fotbollshistoria.

Den låg i luften. Ångesten. 

Snön på gatorna runt Behrn arena i Örebro hade töat bort av förmiddagens plusgrader. På utkanten av byggnaden vid ÖSK-supportarnas hemmastå stod en uppblåsbar tomte och vinkade publiken välkomna till föreningens kanske viktigaste match någonsin. 

På Kafé National, där de med svartvita sympatier laddar upp inför lagets hemmamatcher, var förhoppningarna om en seger låga – om de ens existerade. De allra flesta hade sett hur ungdomarna i Hammarby Talangfotbollsförening lekte fotboll på Kanalplan i torsdags och hur ett krampaktigt ÖSK mestadels såg förvirrade ut. 

“Vi är bra på hemmaplan och det ska vi fan ta och visa” 

– Ahmed Yasin

Så sade hemvändaren Ahmed Yasin efter 1-0-förlusten i den första av två kvalmatcher. Han skulle absolut få rätt, även om det dröjde ett tag. 

Sportklubben från Örebro ryckte verkligen upp sig inför de 10 512 människorna som hade tagit plats på de olika sektionerna av Behrn arena. Däremot var det sällan vackert. 

Det egna uppbyggnadsspelet var närmare obefintligt och HTFF hade lättare att läsa det än ettans mattebok. De längre bollarna på fanbäraren Kalle Holmberg var mycket otacksamma att göra något på och den 18-årige yttern Blessing Asumang försökte upp mot en handfull gånger att lura sin motståndare genom att släppa bollen mellan sina ben. Det fungerade totalt noll gånger. 

Hammarby TFF är, på många sätt, ett bättre fotbollslag än det ÖSK som endast vann fyra seriematcher i superettan. De svartvita har dock två saker som klonföreningen från Stockholm saknar. Rutin och ett övertag på fasta situationer. 

“Bajens” jättetalang Adrian Lahdo, vars medverkan under söndagens match har varit omskriven, hade visserligen en frispark i ribban efter en dryg kvart. Sedan skulle hemmalaget visa prov på fysik, rutin och viljestyrka – när man inte lät bollen lämna straffområdet och Kalle Holmberg kunde skyffla in bollen för att kvittera dubbelmötet efter en halvtimme. 

Känslorna gick att ta på. Några procent av ångesten hade släppt och en bris av hopp hade svept in över Sveriges sjunde största stad. 

HTFF hade dock inte gett upp utan fortsatte att hota sina motståndare genom ett vasst kontringsspel där bollen ofta hamnade på fötterna hos Lahdo eller yttern Adindu. 

Med fem minuter kvar av den första akten var ÖSK:s vändning ett faktum – i några sekunder. Ahmed Yasin hade tagit sig ut till hörnflaggan och slog in ett inlägg som skruvades över samtliga spelare i straffområdet och hela vägen in i mål. Gårdagens domare, Victor Wolff, uppfattade dock att HTFF-keepern Amar Dzevlan hade förhindrats på ett regelvidrigt sätt och blåste istället för frispark till bortalaget. 

”Ångesten var för en stund bortblåst. Ilskan hade tagit över”

Den andra akten var mest av allt en nervös väntan på det som komma skulle. Förlängning. Inför denna valde den med ansvar över musiken på Behrn arena att dundra ut Aviciis Levels i högtalarna. Ett passande låtval? Inte direkt. 

Solen hade gått ner helt över Örebro och novembervädret gjorde sig tillkänna. Kvar på arenan stod samtliga 10 000 människor och väntade på utfallet för en av svenska elitfotbolls mest anrika klubbar.

”Ångesten var tillbaka, men blandad med en större dos av tillförsikt”

ÖSK-spelarna tog sig ut på planen och viftade igång hemmapubliken. Adrian Lahdo fick bollen, drev den några meter, och placerade in 1-1 efter 20 sekunder av förlängningen. 

Sällan har jag hört så många människor tappa andan på samma gång. 

Matchen var dock inte över – och ÖSK skulle göra allt för att få in ett mål som tog kvalet till straffar. 

Ahmed Yasin och HTFF:s Essayas Lwampindy-Bofua tog brottargrepp på varandra varpå båda föll till backen. Ett par sekunder senare hade så gott som samtliga spelare på planen samlats strax utanför bänkarna där ett stort bråk bröt ut. 

Domare Wolff valde då att tillkalla sig sina kollegor för att konferera om vilka beslut man skulle ta – i tre minuter. Därefter fick sex spelare syna det gula kortet och utbytte Wilson Lidberg Uhrström lämna planen till följd av en utvisning. 

Kvar återstod tio minuter att spela. Då valde ÖSK att sätta upp mittbacken John Stenberg på topp. Fyra minuter senare fick Yasin bollen på sin högerkant där valde att vända in i banan och avsluta mot mål. Beslutet av avlossa därifrån framstod som något krampaktigt. HTFF-keeperns agerande när han tappade ut bollen var förlamat. Framför Dzevlan befann sig 33-årige Stenberg som satte dit bredsidan och gjorde ett av sina enklare mål i karriären – men kanske det viktigaste. 

Örebro SK hade kvitterat och matchen gick till straffar – där två föreningars drömmar om spel i elitfotbollen stod på spel. 

HTFF har definitivt mer individuell skicklighet än vad Örebro har. De svartvita har rutin. 

En efter en stegade ÖSK-spelarna fram och slog straffsparkar som om det vore det enda de gjorde om dagarna. Tyngden av att föreningens blotta existens stod på spel syntes inte för fem öre. 

”Jag trodde inte att det var sant”

Istället skulle 17-årige Milian Öberg, i den fjärde omgången, kliva fram och skicka bollen ett par meter över ribban. 

Nu var ångesten helt borta. 28-årige Erik Andersson skulle bara gå fram och slå in den boll som innebar att en av svensk fotbolls största comeback-sagor blev ett faktum. 

Dzevlan gick åt fel håll. Anderssons straff i mål. 

Örebro SK hade skrivit ett stycke svensk fotbollshistoria och plastgräset på Behrn arena var snart fullt av ÖSK-supportrar som tagit sig in för att fira bedriften. 

Jag trodde inte att det var sant. Det skulle inte gå. 

Nu är “The Greatest Great Escape” ett faktum – och Örebro SK spelar i superettan 2026.