LÅNGLÄSNING – ”Det finns många barn ute i världen som ska bära Hammarbys tröjor”

STOCKHOLM. Sebastian Bojassén är en av Hammarbys största kultspelare. Han har också gjort kanske det viktigaste målet i Bajens historia. I podcasten FD 60 Minuter berättar han om kärleken till Bajen och då antalet lyssnare på avsnittet varit så pass högt väljer vi att skriva ut en större del av intervjun i text för att icke ”poddfrälsta” ska få ta del av några av godbitarna.

Trots att han var Hammarby trogen i 13 år så började fotbollshistorien om Sebastian Bojassén i AIK. Och det är också där den här intervjun tar sin början.
– AIK är ju klubben som gjorde det möjligt för mig att komma till Hammarby, det är så jag alltid sett det. De gav mig verktygen för som fotbollspelare för att kunna komma till en klubb som Bajen, säger han.

Värvade Bajen dig?
– Jag spelade i AIK och trodde att jag skulle skriva på ett juniorkontrakt där, men så blev inte fallet. Men så hörde min farsa av sig till Hammarby och de sa på en gång ”välkommen, kom hit och testa”. Jag är 85:a men skulle komma och testa med Hammarbys 84:or.

Bra årskull va?
– Ja, det var den gyllene generationen. Det var lite pirrigt när jag kom ner till Kanalplan. Det här har verkligen märkt mig och det här är verkligen Hammarby för mig. Jag kommer ner till Kanalplan och så står det en stor herre, lite rund, han heter Stig Anvret, ”Stickan”, och det första han gör är att han öppnar sina armar och ger mig en sån kram, den var så varm, och så säger han ”välkommen till Hammarby!”.
– Jag kom ju från AIK och vi 85:or blev verkligen drillade, det var väldigt mekaniskt. Så jag blev lite sådär ”Vad är det här? Ska jag få en kram?”. Sen kände jag ingen där förrän jag fick syn på Erkan (Zengin). Vi kände varandra sedan stadslaget. Han bara ”Tjena gubben, om du kommer med här, då är du bra”. Och jag kom med där. Sedan dess har det pumpat Hammarby och jag har fått representera dem sen jag var 17 år och gått igenom alla led. Junior, HTFF, reservlagsmatcher och A-laget.

Efter ungdomsåren så spelade du alltså i HTFF mellan 2004-2009. Fem år. En grej jag uppskattar, som är väldigt sympatiskt, är när man harvar på i det tysta. Det får man väl verkligen säga att du gjorde då?
– Jag såg många gå framför mig. Men jag var bara glad. Men jag har alltid blivit väldigt uppskattad av Hammarby. De har gett mig otroligt mycket. Jag var defensiv mittfältare i ett Hammarby som hade Sebastian Eguren, Lolo Chanko, Micke Jensen… du vet, det var inte vilka spelare som helst på den positionen under alla de åren. Men jag fick alltid vara med. Jag fick vara med på träningar, resorna… det var som att bygga upp mig lite.

Men under låååång tid?
– Ja, fem år… det är…

Kände du inte typ: vad håller jag på med? Varför får jag aldrig spela?
– Varför jag aldrig får chansen… jo, lite, men jag älskade att spela i Hammarby. Det måste vara det. För du vet, att kunna vara i ett lag i fem år och man har det inom räckhåll och så ser man whup, han går upp, han går upp och han går upp. Men det har aldrig rört mig utan det har bara varit bra bra bra! Bara positivt. Jag fick en väldigt betydelsefull roll i HTFF, en papparoll, så än i dag så ringer grabbarna från den tiden mig och typ ”Vad ska jag göra med det här Sebbe?”. Jag har alltid varit den äldre och haft lite bättre koll på grejerna. Jag har många av mina närmsta vänner som jag träffat i Hammarby också.

Jobbade du samtidigt?
– Jag har alltid jobbat i krogbranschen. Så när jag spelade i HTFF jobbade jag i garderoben på Café Opera, var barnisse på Riche, sen pluggade jag på Bosön, så allting gick runt på något sätt.

Det känns ju som att du hade sådär halvmycket fritid om du jobbade på Riche, pluggade på Bosön och spelade division 2-fotboll…
– Hehehe. Jag tycker om att ha mycket igång.

Ja, jag hör det. Det kan inte vara många timmar sömn per natt där?
– Nej, det är som nu, jag pluggade 100 procent och sen jobbade jag som entrévärd på Teatergrillen. Det var bara upp igen på morgonen. Men det är den disciplinen man fått av fotbollen. Man går mot ett mål, du vet hur du ska göra och bara kör.

Blir du aldrig trött?
– Jag funderar på att vila kanske 2019. På riktigt alltså, det är ett mål jag har. 2019 kanske jag tar ett break på tre veckor.

Vad ska du göra de tre veckorna?
– Eh, ja du, jag vet inte. Ligga på soffan typ.

Tränade du mycket med A-laget under HTFF-tiden?
– Japp, det gjorde jag.

När dina lagkamrater flyttades upp, kunde du känna ”jag hade kunnat spela här, jag är bra nog för det” eller kände du att ”nja, det är nog en nivå till”?
– Ibland var det en nivå till. Att vara defensiv mittfältare handlar om rutin. För vi har bollen, ja, men det handlar om att skära av ytor, och det lär man sig av att spela mycket. Så om jag hade gått upp i A-laget så hade jag nog inte fått spela utan istället sitta där på en bänk. Medan i HTFF så fick jag spela, vara kapten… så jag byggde ju på mig den här rutinen och försökte hela tiden se det positiva. De uppskattade mig, jag fick vara med på det roliga, vara med på varenda läger och sen fick jag kliva ner till HTFF och spela division 2. Men med det laget vi hade var det jätteroligt, det var många bra fotbollsspelare.

Du debuterade för Hammarsby A-lag i superettan. Men du skrev på när de var i allsvenskan. Hur var det att följa när de åkte ur?
– Extremt tråkigt. Man kunde verkligen känna av rädslan som sen blev sanning när de rasade ur. Men jag tror att det var lika bra. För när Hammarby åkte ur så kom väldigt mycket fram. Hur illa ekonomin verkligen var, att det var svarta hål. Hade det fortsatt några år till hade hålet bara blivit ännu större. Nu fick Hammarby åka ner i superettan, bli starkare, all backning av fansen var något enormt. 2010, försäsong, det var ett mörkt moln varje dag över Årsta. Det var möten varje dag. Styrelsen hoppade av, nya kommer in, vi kanske går i konkurs, vi har inga pengar…

– Jag tänkte bara ”shit, jag måste också räkna på det här, det är inte så att jag har något monsterkontrakt”. Jag jobbade ändå extra i garderoben på Cliff Barnes på helgerna när jag kunde. Pengarna måste in. Men fansen tog oss ur det där. Bajen Aid, går på matcherna, fyller arenor. Det var en folkfest i superettan. Varje bortamatch, folk kom inte för att kolla på oss när vi lirade fotboll, folk kom för att kolla på publiken. Jag kommer ihåg när vi var i Degerfors, en månad innan var det affischer på stan. ”Bajen kommer”, nej, Hammarbys fans kommer!

– Det var förstås jobbigt att vara där nere, men när man når botten finns det bara en väg och det är upp. Och kolla var vi befinner oss i dag. Ny arena, fullsatt, bra värvningar, tro på framtiden, bra ekonomi, allt sköts mycket bättre. Så med allt det onda kommer någonting gott tillslut.

Kände du såhär ”fan, jag skulle ju spela i allsvenskan”?
– Haha, ja, det gjorde jag. Men nu fick jag ju spela.

Hur var det att knata in på Söderstadion för ”det riktiga Hammarby”?
– Magiskt. Hemmapremiär mot Sundsvall. Fredrik Söderström hade skadat sig så jag fick kliva ut där. Det var helt… ”Check! Nu kan jag dö lycklig”. För det var mitt mål. Utlandsproffs, Barcelona och blabla… det var inte vad jag ville, jag ville kliva ut på Söderstadion, stå där i tunneln och känna de där vibrationerna för att alla skriker. Jag fick uppleva det, och det var allt jag ville. Efter det var allting bara en bonus. Allt.
– Jag kommer ihåg när Roger Sandberg tränade oss, då sa han ”När man slutar spelar fotboll och tittar tillbaka så är det det här du saknar. Att kunna kliva ut på stadion.” Så han sa åt oss att njuta. Och jag tog verkligen till mig det där. Jag fick bänka ganska mycket och hoppa in och sådär, jag hade ju min roll att sköta. Och när jag värmde upp kunde jag bara ställa mig, titta ut, se alla lysen, se alla hoppa och skrika, och känna att ”Det här är få förunnat Sebastian, det här är mäktigt”.

Kände du dig helt redo?
– Ja, helt redo. Det här var det jag hade drillats för. När jag väl kom ut på Söderstadion hade jag ingen nervositet, det var bara ”Nu kör vi!”. Det här var det jag hade kämpat för, det jag hade gått upp sju på morgonen på lördagar år in och år ut. Stå på Kanalplan, stå på nåt jäkla fält, åka ut till Värmbol och spela på deras plan där grillen bara öser in hamburgarlukt. Åka ut till Akalla IP, våra små derbyn mot Akropolis. Vi hade blivit drillade för att gå ut på Söderstadion och leverera.

Hur levererade du då första matchen?
– Vi vann. 2-1. Jäkligt skönt, haha.

Om man ska ta ett år i din karriär som sticker ut mer än något annat så är det ju 2011. Om vi börjar med det tråkiga där så finns det en video på youtube där du pratar med fansen. Du står på ena sidan en gallergrind, de står på andra, ni hade precis förlorat mot Ljungskile. När du stod där och på andra sidan stod så många som var så besvikna på det ni gjorde. Vad stod du där med för känslor?
– Att vi har ett ansvar. Vi har ett ansvar för dem och jag förstår dem så för mig var det bara en självklarhet att gå fram. De ville uttrycka vad de känner, för de lever för det. Men också att de ska kunna se att ingen vill förlora, att det är allvarligt för alla oss. Jag ville uttrycka att jag ger rubbet, jag vet, jag förstår er, men förstå också mig. Jag vill vinna varje match. Men jag kände aldrig någon aggressivitet, folk var bara ledsna, sårade…

Är inte det också en ok att bära?
– Det gav mig bara ännu mer motivation. Jag vill få dem att bli glada. En glad bajare vet du gubben, det är också få förunnat att få ta del av det där. Att ge allt för att sen få tillbaka är bara ännu mer bränsle.

Du gjorde ju ett mål den säsongen (2011), på övertid mot i Ängelholm, som räddade er från att kvala för att undvika division 1. Till att börja med, hur minns du det målet?
– Det var mer en chock, att jag har gjort ett mål. Sen blev det bara kaotiskt, gott kaos.

Är det ditt största ögonblick i karriären?
– Nej, det största var att kliva ut på Söderstadion för första gången. Men målet var ju helt fantastiskt att få göra, speciellt i det läget vi var.

Har du någonsin tänkt vad som hade kunnat hända med Hammarby om du inte hade gjort det målet?
– Ouff, ja…

Ska man dra det till sin spets så kan det målet ha räddat hela klubben från konkurs typ?
– Ja, det är väl det som är sagt. Att om vi hade åkt ner till division 1 så hade det varit konkurs för Hammarby fotboll.

Men det är ju utan konkurrens det viktigaste målet i Hammarbys moderna historia?
– Haha, ja det är ju det.

Du har en topplacering över historiska händelser i Hammarby fotboll. Hur känns det?
– Det känns helt fantastiskt. Det som är så skönt är att jag har gjort så mycket i Hammarby som inte har setts, det har varit så mycket i den här föreningen på massa olika sätt, och att få bli ihågkommen är fantastiskt. Jag gjorde någonting i Hammarby fotboll innan A-laget, för den här föreningen. Jag har verkligen stått och blödit med mina lagkamrater på en gräsplan mitt i ingenstans och bara ”reppat” färgerna. Det här målet blev något konkret kring att jag inte kommer bli bortglömd. Inte bara mig utan alla som har varit med mig, vi kommer inte bli bortglömda.

Uppskattningen du fick för det målet kanske någonstans väger upp all uppskattning du inte fått för allt du gjort i det tysta, eller?
– Precis så. Jag var i Hammarby i tio år. Jag har vuxit upp inne i klubben.

September 2012 meddelade du att du lägger av med fotbollen.
– Jag fick en kotförflyttning i ryggen efter en luftduell. Det var två tuffa år, jag kunde inte gå på dagarna. Min tjej fick rulla ut mig ur sängen, fick komma ner till Årsta långt tidigare för att värma upp och ha som en korsett runtom, sen tar adrenalinet över efter 30 minuter av uppvärmning och sen är det bara att köra, köra, köra, köra. Och sen samma sak igen, inte kunna gå på hela dagen och ha ont hela tiden. Tillslut pallade jag inte mer, det gick inte. Men jag ville inte sluta, det var en drog att springa ut på Söderstadion. Att springa ut på ett fullsatt Söderstadion tar bort vilken smärta som helst. Garanti.

Hur var det att ta beslutet att lägga av?
– Bra. Jag hade gått igenom det ganska länge. Så då började jag njuta ännu mer, för jag visste att det skulle ta slut, så då var det bara att suga in allt jag kunde. Jag fick ett fantastiskt mottagande.

Hur var det att säga hej då till fansen?
– Det var fantastiskt… jag tror att när jag är gammal och sitter i min gungstol och blickar tillbaka så kommer det slå ännu hårdare. Men jag känner att jag fick ett perfekt avslut.

Hur mår ryggen i dag?
– Jättebra. Jag har inga problem.

Hur ser du tillbaka på din karriär?
– Jätteroligt. Jag är jättenöjd. Jag är komplett.

Hur är det i dag när du träffar Hammarby-fans på stan, är det många gratis bärs?
– Ja, det är det. Det har varit många dagsfyllor när man ska gå på en match. Jag har inte tillräckligt med händer för det. Det är mycket kärlek och väldigt många kramar genom åren. Och jag blir alltid förvånad varje gång.

Hur känns det att vara så uppskattad?
– Det är lite bisarrt, men så himla fint. Du vet, om jag känner mig låg en dag och det är Bajen-match, då går jag på matchen och då vet jag garanterat att jag kommer få så mycket kramar. Jag går därifrån med så mycket kärlek.

När du pratar om Hammarby så säger du ”vi” hela tiden. Vad är Hammarby för dig i dag?
– Det är min familjemedlem. Jag tänker tillbaka på när jag stod där bakom grinden, det är som familjen. Som ens föräldrar, man vill inte göra dem besvikna, man vill ta snacket. Det är så jag kände, vi är alla familj och alla har rätt att prata. Så Bajen är ju min familj.

När tror du att du får fira ett SM-guld för Hammarby?
– Jag hoppas inom de tre närmsta åren. Om tre år.

De kan ju försöka pricka in det till de här tre lediga veckorna du ska ha 2019.
– Jag hoppas det.

Tre veckors gratis bärs kring ”Medis” för gamla prestationer.
– Haha. De får bära hem mig.

Tror du att du kommer att på något sätt vara verksam inom Hammarby igen?
– Ja, det tror jag… det finns många barn ute i världen som ska bära Hammarbys emblem. Och jag har kunskapen att sprida det, vet hur man kan starta ett idrottsprojekt i vilket utsatt område som helst i världen. Och hur vi organiserar och strukturerar det i Hammarbys namn.

Är det på gång?
– Det är på gång.