NORDQVIST: ”Djurgården blir aldrig detsamma igen”

Bosse Andersson bad om ursäkt för att han tagit för mycket plats i Djurgården. Det tycker jag inte han behöver be om ursäkt för.
Sportchefen har skapat något som inte finns i andra klubbar – och med Andersson out blir det aldrig samma sak igen.

Han var rörd och nära till tårar när det under seneftermiddagens presskonferens basunerades ut att Bosse Andersson lämnar Djurgården.

2008 gjorde han samma sak, men var tillbaka i samma roll fem år senare igen.

Den här gången är Anderssons exit för evigt, det är känslan. Nytt blod in med Hampus Friséns visioner, ut med one man show-Andersson.

Så länge jag verkat inom sportjournalistiken har Andersson varit ett stående inslag i ett Djurgården som i övrigt bytt spelare och tränare på löpande band. Från Pelle Olsson till Mark Dempsey, från Özcan Melkemichel till Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf. Från interrim Roberth Björknesjö till Jani Honkavaara. Ni hör själva, Andersson har alltid varit kvar.

Andersson har varit en klippa i intervjusituationer. Ibland skrattanfall, ibland ilsken – men alltid ärlig och gemytlig.

På presskonferensen bad han om ursäkt för att han tagit för mycket plats i Djurgården, men det är ju precis den cirkusen som gjort att det varit så roligt att följa Djurgården och Andersson.

Hans ”sopa i Europa” är en ganska unik approach bland ledande fotbollsfolk – och därför är det så tråkigt att kanske den sista av den här gamla skolan nu försvinner.

Och i ärlighetens namn, går det att tänka sig ett Djurgården utan Andersson vid rodret? När jag bollat upp frågan för landslagsspelare med Dif-koppling som Jesper Karlström med flera har svaret varit nej.

När jag gjorde en längre tv-intervju med Andersson alldeles nyss efter presskonferensen var känslan att han är klar med det här, orken att ratta en av Sveriges största klubbar med pressen som medföljer har tagit slut – inte minst om han och nya vd:n Hampus Frisén inte drar helt jämnt.

Den påstådda konflikten vill både Andersson och ordförande Erik Gozzi dementera, men det är så klart anmärkningsvärt att Andersson bara månader efter Friséns ankomst som efterträdare till Anderssons vapendragare Henrik Berggren väljer att lämna.

Men skit i eventuella konflikter nu, en institution inom fotbollssverige går i graven nu och i smyg tror jag även supportrar och spelare till rivaliserande klubbar tycker det är trist att Andersson nu tackar för sig.

För i Djurgården blir nog inget detsamma igen.