LÅNGLÄSNING: Legendarens hyllning till Dif-basen – “Har betytt allt”

FOTBOLLDIREKT – ALLSVENSKANS HISTORIA – DEL 2:
Få har vunnit allsvenskan så många gånger både som spelare och ledare. Extremt få har dessutom lyckats bli en legendar i två rivaliserande klubbar. Efter en lång och framgångsrik karriär både i IFK Göteborg och Djurgården har liraren Stefan Rehn svårt att välja sida. 

Namn: Stefan Rehn
Ålder: 51 år (född den 22 september 1966)
Bor: Göteborg
Position: Mittfältare
Klubbar som spelare: Djurgårdens IF (1984-89), Everton (1989-90), IFK Göteborg (1990-95), Lausanne Sports (1995-00), Djurgårdens IF (2000-02)
Klubbar som tränare: Djurgårdens IF (ass, 2003-06), IFK Göteborg (2007-10), Jitex (2011-13), Kopparbergs/Göteborg FC (2014-17)
Meriter som spelare: Fem SM-guld med IFK Göteborg (1990, 91, 93, 94, 95), ett SM-guld med Djurgården (2002). Svenska cupen-titlar med Blåvitt (1991) och Djurgården (2002). VM-brons 1994. 45 a-landskamper.
Meriter som tränare: SM-guld med Djurgården (ass) 2003 och 2005 samt svenska cupen-segrar 2004 och 2005. SM-guld med IFK Göteborg (2007) och seger i svenska cupen 2008.
Gör idag: Letar nytt uppdrag efter att han precis avslutat sin anställning som manager för Kopparbergs/Göteborgs FC i damallsvenskan.

LÄS MER: DEL 1 MED MALMÖ FF-LEGENDAREN HÅKAN LINDMAN 

Stefan Rehns spelarkarriär är ingenting man skojar bort.

Fem SM-guld och Champions League-spel med IFK Göteborg. Ett guld med Djurgården och utlandsspel i Everton och Lausanne. Han var dessutom med om att vinna VM-brons med Sverige 1994. I dag är han en kultförklarad spelare både på öst- och västkusten.

Men många minns nog kanske Stefan Rehn allra mest för sin otroligt fina teknik och förstatouch. En bollbegåvning som tränades upp på skolgårdarna i Sundbyberg under 70-talet.

– Om jag levde mycket på min teknik? Jo, det var väl mycket så i och med att jag inte var någon sprinter direkt. Det var tekniken och spelförståelsen som blev min “räddning”, säger han till FotbollDirekt.se.

– Jag spelade fotboll hela tiden när jag var ung. Jag minns att jag alltid gick runt med en tennisboll i fickan och på rasterna spelade vi på småmål med tennisboll. När man var yngre så mötte man spelare i olika åldrar och som var olika bra. Man fick passa sig för de äldre som inte spelade varje dag för annars var det lätt att man stöp i backen. Vi spelade inte bara på skolan utan även på gården i bostadsområdet. Vissa var med hela tiden, andra kanske var mer intresserade av att mecka med bilar men var med en gång i veckan.

1988. Stefan Rehn börjar göra sig ett namn i svensk fotboll och Djurgården.

Rehn inledde karriären i lokala föreningar i Sundbyberg innan tiden var mogen att flytta till den väldigt mycket större klubben Djurgårdens IF. Rehn kom dit i 12-13 års ålder och höll i olika vevor på med andra idrotter som hockey, bandy och innebandy.

– Jag har alltid spelat fotboll mest för att det är kul. Det var väl först när jag kom upp i Djurgårdens a-lag i början på 80-talet som jag tänkte: Oj, nu är det allvar. Det var inte så många unga spelare i Dif på den tiden.

Grusplaner på vintern och vissa träningar förlades mitt på Gärdet-fältet. Skillnaden mot dagens professionalism inom fotbollen är “enorm”. Någon superlön var han långt ifrån där och då.

– Mitt första kontrakt var nog på 1500 spänn tror jag (skratt). Jag minns att man fick mer ju fler matcher man spelade. Men det var ju en annan tid då. Jag jobbade som målare mellan 7-16 och sedan stack man ned på träningen som startade vid 17. Men det var ju fotbollen man satsade på. Inget ont om målaryrket, det är ett bra yrke, men fotbollen var ju mitt glädjeämne.

Rehn debuterade i allsvenskan 1984 och minns debuten som väldigt nervös.

– Vi ledde med 2-1 och motståndarna låg på och pressade. Jag skulle in när vi hade ett inkast och fick instruktionen att “hålla i bollen sista tio”. Jag var hur nervös som helst (skratt). Så här i efterhand förstår jag att det var ett riktigt förtroendesnack jag fick där som ung spelare. Men det var inget jag tänkte på då.

ALLSVENSK STJÄRNA. Stefan Rehn var och är fortfarande en stor profil inom svensk fotboll.

Under Rehns första sejour i Djurgården pendlade laget mellan divisionerna, men han kände hela tiden att han hade en viktig roll i laget. 1988 bar det så långt som till SM-final mot Malmö FF med förlust 7-3 som resultat. Rehns prestationer i allsvenskan hade dock gett eko om sig och sommaren 1989 lämnade han för Everton. En proffssejour som inte blev längre än ettårig och stannade vid fyra matcher.

– Man kan alltid skylla på tränare och så vidare. Men i grund och botten var jag lite för blyg och tog inte för mig tillräckligt. Jag pendlade mellan läktaren, bänken, startelvan och läktaren igen. Eftersom speltiden var så begränsad och jag ville spela mer blev det bara en säsong. Men jag ångrar ingenting även om det var en ekonomisk katastrof att lämna ett fyraårskontrakt i England. Sett till pengarna var det jävligt dumt, men jag ville hellre spela matcher.

1990 var det dags att återvända till allsvenskan. Men inte till Djurgården utan storklubben IFK Göteborg.

– Frågan gick till Djurgården men de hade inte råd. Jag tror jag blev Sveriges dyraste spelare genom tiderna när Blåvitt köpte mig för 2,75 miljoner kronor.

CHAMPIONS LEAGUE. Match mot Manchester United 1994.

Under demontränaren Roger Gustafssons ledning vann Stefan Rehn sitt första SM-guld samma år. Därefter följde den klassiska Blåvitt-eran med totalt fem guld på sex säsonger och spel i Champions League.

– Vi hade självklart ett fantastiskt lag. Men Blåvitt låg mycket längre fram som förening än andra klubbar sett till professionaliteten. Det var stor skillnad mot Djurgården. Roger Gustafsson var en extremt noggrann tränare. Jag minns att vår materialare en gång sa att Roger vill ha två bussar till Halmstad eftersom den ena kan gå sönder längs vägen (skratt).

– Vi vann fem SM-guld under den eran och det var ju helt fantastiskt, men det är klart att Champions League-matcherna kanske är det man minns mest ändå. Jag minns när vi mötte Barcelona på bortaplan 1994 och det spekulerades i Manchester (United) att vi, IFK Göteborg, skulle lägga oss. När vi sedan spelade 1-1 så konstaterade de att vi inte la oss… Rätt skönt när man tänker tillbaka, att folk i Manchester på riktigt trodde att vi skulle lägga oss.

MÄSTARE. Ett av fem guld i Blåvitt.

Vilket är ditt största minne från tiden i Blåvitt?

– Det är svårt att nämna ett enskilt. SM-gulden och att lyssna på den där trudelutten inför Champions League-matcherna var häftigt. Ett av de värsta minnena var när vi åkte ur kvartsfinalen mot Bayern München 1995 på bortamålsregeln (0-0, 2-2).

Innan dess hade Stefan Rehn deltagit i VM 1994 där konkurrensen var hård på mitten med Stefan Schwarz och Jonas Thern. Det blev ett inhopp i semifinalen mot Brasilien.

– 45 landskamper kan man inte vara missnöjd med även om man alltid vill spela mer. Men kolla på konkurrensen. Brolin, Thern, Schwarz, Ingesson. Vi hade oerhört många som var ordinarie i europeiska storklubbar.

TRÄNINGSLÄGER MED DJURGÅRDEN

Efter Blåvitt väntade ännu en proffssejour – den här gången i Schweiz och Lausanne Sport. Fem lyckosamma år senare kom Bosse Andersson in i bilden. Rehn lockades av Djurgårdens nya projekt som senare skulle innebära att han avslutade karriären med ett SM-guld 2002.

– Bosse ringde mig och kom ner till Schweiz. Vi diskuterade en lösning för mig att komma hem och jag fick ett kontrakt på 5,5 år, trots att jag var 34 år! Det var det bästa kontrakt jag skrivit på (skratt). Vi hade en deal att jag fick sluta när jag ville och att det skulle finnas någon form av tjänst i klubben åt mig den dagen det var över. Blåvitt hörde av sig också, men det var försent. Jag tyckte att Djurgården hade något bra på gång och jag tänkte egentligen lägga av redan 2001, året innan guldet, men är glad att jag körde vidare med Källström, Isaksson, Elmander och gänget. Det kändes fantastiskt att få avsluta med ett guld för första gången i klubbens historia sedan 1966, året jag föddes. Lite som en saga.

Trollgubbe. Stefan Rehn briljerade ofta med sin teknik. Här i derbyt mot AIK 2001.

Du var med om tre SM-guld – varav två som ledare – med Djurgården mellan 2002 och 2005. Vad var hemligheten bakom framgången under den här tiden, tycker du?

– Bosse Andersson, Bo Lundquist och Putte Karlsson. De hade dragit ihop Zoran Lukic och Sören Åkeby, värvat spelare när de kände att vi behövde spetsa. Man kan prata hur mycket man vill om att ha starka tränare och duktiga spelare. Men man är inte starkare än sin svagaste länk och är inte styrelsen på båten sjunker klubben. Det var samstämmigt, tydligt och klart. Även när vi låg i superettan pratade vi som att vi skulle vinna allsvenskan.

Hur viktig har Bosse Andersson varit för Djurgården?

– Jag skulle säga att utan Bosse hade Dif inte varit där de är i dag. Han har ett otroligt kontaktnät och ett ständigt intresse av att göra klubben bättre. Jag var hemma hos honom bara för en vecka sedan för att hälsa på familjen. Han sitter alltid med någon video på någon spelare och pratar med agenter i telefonen. Vill man komma någonstans måste man jobba hårt och Bosse har slitit i många år för Djurgårdens bästa. Vi är goda vänner än i dag.

ÄNTLIGEN. 36 års väntan över när Djurgården 2002 lyfte första SM-pokalen sedan 1966.

Du fick vinna guld både som spelare och ledare – både i IFK Göteborg och Djurgården, två starka rivaler. Hur ser du på det? 

– Det känns rätt grymt måste jag säga. Det är inte lätt att vinna titlar och att jag fått göra det både som spelare och ledare i båda klubbarna är häftigt alltså.

Trots att Rehn gick emellan två stora rivaler lyckades han undvika att bli ett hatobjekt. När Rehn kom hem till Djurgården brukade han hyllas av båda klackarna när lagen möttes.

– Det är helt sjukt. Jag minns Gamla Ullevi när både Djurgården- och Blåvittfansen sjöng mitt namn. Det hände flera gånger. Då känner man att det finns hopp om framtiden, när det inte bara är hat. Det är verkligen något jag reflekterat över i efterhand och som var fantastiskt roligt att få vara med om.

– När jag gick till IFK från Djurgården som tränare var jag lite orolig, och tänkte “vad ska djurgårdarna säga nu?”. Men det var aldrig några problem och jag är tacksam att jag fick testa vingarna som tränare i Blåvitt.

GULDJUBEL 2007. Stefan Rehn vinner guld ihop med tränarkollegan Jonas Olsson.

Sedan 2012 har Stefan Rehn varit huvudtränare i de damallsvenska lagen Jitex och Kopparbergs/Göteborg, båda baserade i Göteborg med omnejd.

Är du mer göteborgare än stockholmare nu för tiden? 

– Jag är ju stockholmare men efter tiden i Blåvitt har vi blivit kvar här. Min fru Anneli, som jag varit tillsammans med i 23 år, trivdes här och grabben gick i skolan. För en gångs skull ska inte de behöva anpassa sig efter min karriär tänkte jag.

– Men för att svara på din fråga. Eftersom jag bor i Göteborg får jag nog svara att jag är 51 procent göteborgare i dag (skratt).

Efter fyra säsonger som tränare för Kopparbergs/Göteborg valde Rehn att inte förlänga sitt kontrakt. Nu inväntar han nästa steg i karriären.

– Just nu vet jag inte vad som händer. Jag har några bollar i luften och stänger inga dörrar för någonting. Det kan bli ett jobb både inom dam- och herrfotboll.

Mats Gren har inte ringt om en tjänst i Blåvitt?  

– Hehe, det har han inte.

Skulle du vilja komma tillbaka antingen till Blåvitt eller Djurgården? 

– Allsvenskan är ju häftigt över huvud taget. Det är klart att det hade varit häftigt att jobba i någon av de klubbarna igen.

– För mig har det aldrig funnits någon prestige, om exempelvis Blåvitt vill ha mig som assisterande tränare så är det inga problem för mig. Jag måste inte vara huvudtränare.