Senaste nytt
Matchrapporter
Med ett fasansfullt barbariskt krig runt hörnet ska vi ikväll ägna all kraft till hur Sverige ska kvala till fotbollens söndermutade skurk-VM i Qatar.
Går det att finna någon som helst glädje i det?
Ja, för att vardagens upprymdhet behövs mer än någonsin i tider som är mörka; men aldrig någonsin förut har jag varit så obrydd inför ett slutresultat i en viktig landskamp som den här gången.
Har jag tappat hoppet? Gnistan? Kärleken till landslagsfotboll?
Nej, inte alls, men ibland kan det vara viktigt att åtminstone försöka vara en del av verkligheten.
Sverige-Tjecken i kvällens play off är vinna eller försvinna i fotbollens värld. Det är inte leva eller dö.
Jag kan debattera laguttagning i all oändlighet, ifrågasätta Sveriges bredd på ytterbackspositionerna, Kristoffer Olssons form eller Zlatans roll som ledare och föredöme efter det att han tagit en helt onödig varning som ledde till kvällens avstängning.
För jag kan hålla två bollar i luften samtidigt, en förmåga som egentligen inte är något att skryta med men som alldeles för många har skrämmande stora problem med.
Så, när vi ändå är där:
Är det rätt eller fel av Janne Andersson att inte kasta in Anthony Elanga direkt mot tjeckerna?
Alltså, inte för att jag är direkt överraskad över att Janne inte gör det, för vi vore både blinda och döva om vi inte hunnit lära oss hur han jobbar; usual suspects, safety first.
Men ändå, är det inte en aning fegt att inte starta Elanga, sett till hans form och sett till vad Alexander Isak producerat på senare tid?
Svaret är nej.
Det tyder nog snarare på den klokhet som genomsyrat den här förbundskaptenen genom hans år.
Jag tror inte ens han vet vad populism är för något.
Det är förstås därför han inte tvekar en sekund på att låta Robin Olsen vakta målet, trots att han är cementerad på en avbytarbänk och har varit det länge.
Det är därför han låter mittbacken Marcus Danielson vara högerback, trots att Daniel Sundgren (född högerback) är uttagen i truppen.
Och det är därför Kristoffer Olsson får fortsatt förtroende, trots att Mattias Svanberg fortsätter gå starkt i Serie A.
Janne väljer det han vet har fungerat förut, det finns en systematik i hans landslagsfotboll som bygger på invanda mönster i mycket större utsträckning än chans med något som sticker ut.
Ingen kan hävda någonting annat än att det har fungerat.
Ser vi till de senast förbundskaptenerna vi har haft så var vare sig Lasse Lagerbäck eller Tommy Söderberg så benägna av att röra om i grytan, men det hände (Kleber Saarenpää mot Turkiet i VM-kvalet till 2002, Andreas Jakobsson som ordinarie mittfältare 2004, för att ta några).
Erik Hamrén (han kunde stava till populism) hade inga problem sätta upp fingret i luften och köra in vad som kändes hetast ju då, som Mathias Ranegie som ordinarie landslagsforward under en period som väldigt tydligt exempel.
När det gäller Janne Andersson kan jag inte påminna mig om en enda superskräll i en startelva.
I en sån här match är det förstås viktigare än någon annan gång. Det finns inget utrymme för att chansa eller spela med höga insatser eftersom det finns exakt NOLL utrymme att reparera skadan.
Vi ska vinna på Friends ikväll, förloraren är ute ur leken.
Det är förstås därför vi får vänta lite med Anthony Elanga, även om jag tror att alla som gillar fotboll hade tyckt att det skulle vara oerhört spännande.
Men det är en match som måste vinnas, inte ett experiment som ska utföras.
För Janne Andersson är det så tydligt att han till och med kunde påtala för den församlade mediakåren att Elanga inte skulle starta, fyra dagar innan startelvan var offentlig.
Anthony Elanga är framtiden, det finns nog ingen som tvivlar på det.
Tillsammans med Isak, Kulusevski, Svanberg och (förstås) 16-årige Ronny Bardghji. Vi ska bara hitta några som kan försvara också, men det löser sig säkert.
Några av dom har redan etablerat sig i Jannes startelva och det är också därför vi får se Isak och Kulusevski på topp i kvällens rysare.
Det skulle dessutom förvåna om inte Svanberg får speltid och gärna Elanga som en joker om det behövs eller redan är avgjort.
Det är en lurig motståndare, klart bättre än många vill tro.
Men det ska gå hemma på Friends och sen blir det förstås mycket tuffare mot Polen i Chorzow.
Men skulle det inte gå, skulle Sverige missa december-VM i Qatar så är det vad det är.
När det väl är dags kommer det kännas jobbigt, såklart. Och jag ser mer än gärna Sverige i ett VM-slutspel.
Men just nu, i det här läget med just detta VM, så spelar det inte lika stor roll som alla andra år jag bevakat landslaget.
