KRÖNIKA: "Djurgården, det här är lika stort som en derbyseger"

Djurgården gjorde mitt i krisen årets bästa match och gjorde vad exempelvis inte ens suveräna MFF lyckades med mot likvärdigt motstånd. 
Frågan är vilket värde det har? FD:s nyhetschef ser revansch för derbysmällar. 

Djurgården slog Panathinaikos med 2-1 i Conference League och lyckades med något som inte många kunde föreställa sig i klubbens nuvarande skick.
I synnerhet inte efter 0-1 i första halvleken efter ett klassmål för den grekiska storklubben.

Å andra sidan hade Djurgården fram till dess hållit ihop på ett helt okej vis och haft ett par begynnande lägen. 

Men framförallt sattes grunden för den så oerhört fina andra halvleken genom några lika plötsliga som uppoffrande defensiva löpningar från sådana som Tokmac Nguen, Tobias Gulliksen och Deniz Hummet.
 Dessa löpmeter utan boll signalerade någonting jag inte har sett sedan någon gång i våras från Dif-spelare. 

Lägg där till ett påslag av fysiskt spel och cynism som saknats: Läs derbyn. Och framförallt kom det från Daniel Stensson, Keita Kosugi - och även Gulliksen som allt mer började jäklas med länge och väl självsäkra greker. 

När 1-1-målet väl kom i början av den andra halvleken, oerhört fint av Gulliksen - så var grunden på något vis lagd och som till sist skulle leda fram till något inte ens Malmö FF klarade av mot likvärdigt motstånd (Panathinaikos-rivalen Olympiakos).

Efter kvitteringen började det sedan på allvar hända saker. 
Djurgårdens så ofta ostadiga ytterbackar fick ett fotfäste jag inte sett sedan Piotr Johansson och Samuel Dahl och Kosugi gjorde nu sin bästa match.
  I mitten slapp Marcus Danielson och Jacob Une Larsson bli uppsplittrade som så många gånger i tidigare matcher. 

Centralt på mitten såg Stensson för första gången på allvar ut som en ledare och hittade fler och fler närkamper och visade den där karisman som nästan ingen Dif-spelare utstrålat i kritiserade derbymatcher.
Framåt fick vi absolut allsvensk toppklass från Nguen, Gulliksen - och Hummet som alla nu gjorde göra sina bästa matcher i Dif-tröjan. Finess och hårt arbete i ett - och frågan är om vi i år sett en enskild allsvensk spelare göra en bättre halvlek än det Tokmac visade denna gång? 
Jag tror inte det. 
Mängder av klassaktioner och plötsligt tog han även ett defensivt ansvar. 
Jag kan bara fylla i min kollega Casper Nordqvist som i går kväll trodde att till och med ett Panathinaikos proppfullt med landslagsmän kände avundsjuka när man såg den norske stjärnan flyta fram.

Tillbaka till matchförloppet. 

När 2-1-målet kom efter en timmes spel genom Hummet och ett dansande förspel från Nguen - så hade Djurgården gått på maxvarv i 15-20 minuter.
När den avslutade halvtimmen började ticka var det däremot lätt att få onda aningar. 
Dels för hur Djurgården ofta under hösten dippat grovt i energi men även för hur ett tungt namn som förre Manchester United-spelaren Facudno Pellistri byttes in och skulle gå över Adam Ståhls kant.
Men det förväntade trycket uteblev, mycket genom sylvassa kontringsspel som Tokmac bjöd på - men också för ett obrutet hårt arbete från framförallt Gulliksen. Hummet, Stensson och Kosugi. 

Men så klart handlade mycket om det defensiva spelet och det mod centrala mittfältare visade och så högt Dif:s försvar vågade ligga mot ett så svårt motstånd.
 

En balansakt mot ett motstånd som detta.  

Min helhetsbild av den här Europa-kvällen är att jag vill tro att det här är den bästa match Djurgården har gjort i år. 
Inte ens med Jacob Widell Zetterström, Samuel Dahl, Lucas Bergvall och Piotr Johansson på planen har jag sett Dif bättre.  

Det måste också betonas att så många spelare samtidigt gör sina bästa matcher i Dif- tröjan, sådana som Nguen, Gulliksen, Hummet, Stensson och Kosugi. 

Löser då den här matchen Djurgårdens pågående kris? Nej, det gör den inte.
  Men nog borde det mana kritiker till eftertanke med tanke på svårighetsgraden på match. 
Att slå Panathinaikos - eller som Elfsborg ta Roma och i går en poäng mot Braga; det smäller så klart mycket högre än någonting jämfört med vad som händer på allsvensk nivå. 

Avslutningsvis så är det lätt att fråga sig, är det här större än en derbyseger? Jag tycker det även om supportar inte lär hålla med mig.

Nu återstår det att se om det här får en omedelbar betydelse här hemma i helgens avslutning mot Norrköping. Frågan är om Djurgården kan ta tredjeplatsen från AIK?

Avslutningsvis så vill jag skänka nye tränaren Robert Björknesjö en tanke: Hans glädje och engagemang är äkta vara. Kött och blod.