Ett plåster som sakta rivs bort

Foto: Petter Ekbäck/Hammarby Foto.

Det är så mycket som borde sägas, så många av mina känslor och tankar som jag skulle vilja dokumentera och bevara för framtiden.
Men för en gångs skull har jag svårt att uttrycka mig, hitta orden, veta vad jag ska skriva.

Hammarby Fotboll har spelat sin allra sista match på Söderstadion, vårt hem sedan 46 år tillbaka.
Avskedet blev sorgligt, märkligt, struligt, kaosartat, festligt, alkoholstint (inte för mig, men för de flesta andra), tårögt, vemodigt, storslaget, värdigt och faktiskt även ganska likgiltigt.

Jag hade personligen bara nära till tårar en enda gång, när Kennedy satte kvitteringen i 85:e minuten. Då brast det inom mig, all den sorg och saknad jag burit på den senaste veckan.
Att Kennedy, den evige hjälten, fick göra det allra sista målet i en riktig match på Söderstadion någonsin.
Att vi i alla fall slapp den ultimata förnedringen som en förlust mot Ängelholm i Söderstadions sista match hade inneburit.

***

Foto: Petter Ekbäck/Hammarby Foto.

Innan dess fick vi sett makalöst vackert tifo med en enormt välgjord jättemålning över några av de största legendarerna som spelat på arenan genom åren. Nacka, Ronnie, Kenta, Billy, Lasse Eriksson, Matte Werner, Tom Turesson och Kennedy.
Massor av bengaler och rök. Fina banderoller om att sången och betongen varit större än framgången. Och på alla sätt ett helt sjukt värdigt sista avslut från de aktiva på läktaren.
Enormt stor tacksamhet och kredd till alla tre ultrasgrupper och alla övriga som varit delaktiga i att ordna detta.
Och en komplett smockfull arena som stod upp och sjöng oavbrutet från nästan en timme före matchstart till långt efter den sista slutsignalen ljudit.
På läktarna höll vi hög internationell klass och på plan medioker Superettan-nivå. Det är tyvärr så det ser ut i vårt kära Hammarby numera.

***
Efteråt gick jag mest runt i ett vakuum av tomhet. Det blev nästan överskott av känslor. Vänner storgrät, andra vänner kysste gräsmattan. Någon tog med sig en grind hem, målnät och hörnflaggor försvann så klart och varenda nummerbricka till platserna på Norra skruvades bort av folk som minnen.
På planen sörjdes det, samlades halsdukar och flaggor, foton och minnen i en stor hög vid kransen i mittcirkeln.

***
Inne i Säsongskortsbaren firades det åtminstone ordentligt.
Begravningskarneval med fullt ställ och galen-allsång till Kenta, Ebba Grön (en tredjedel bajare) och The Clash (Mick Jones har stått på Söderstadion). Skarpnäcksligan, Joel Warginger och Petter Blixt hijackade DJ-båset och det blev lika mycket kaos i den organiseringen som det blev med avtackningsceremonin ute på plan. Jag stod lite handfallen över det och ber om ursäkt till de DJs som var bokade att spela egentligen. Det blev kaos alltihopa. Men de som var därinne hade i alla roligt.

Och det är väl så det är.
Nånstans var det ändå ett värdig avslut. En festkväll som jag sent ska glömma.
En tomhet när jag gick upp på min plats längst ner i östra hörnet av klacken och stod där ensam vid strax efter elva på kvällen och blickade ut över den tomma planen, där Clas och Robban (som jag började hälsade på redan på 80-talet på samma läktare) lyckades tjata sig förbi en ordningsvakt för att få gå fram till mittcirkeln och ta en sista bild.

***
Också den minst sagt bittra eftersmaken i dag när det alltså uppdagades att alla minnessouvenirer, flaggor, halsdukar, tröjor och blommor hade dumpats i en städskrubb i Söderstadions innandömen. Och som Mia och Anna lyckades lokalisera mitt under U21-matchen (som bara den var märklig att se där i dag), och som vi tillsammans sedan vek ihop omsorgsfullt (med viss hjälp av Gregg och Grauers) och förpackade i lådor för att placeras på ett avsevärt mycket värdigare ställe.
Jag är så arg över den ovärdiga hanteringen att jag nog gör bäst i att inte skriva mer just nu, men läs mer om det i Pernillas inlägg här!
Enormt mycket heder till Anna och Mia som tog tag i detta. Det är bara så jävla sorgligt att det är fansen som återigen räddar situationen när föreningen gör bort sig.

***
Det gör sannerligen ont att ta farväl. Och inte blir det ju bättre av sånt här direkt.
Men vare sig vi vill det eller inte så går vi trots allt vidare nu, mot nya tider.

Den nya ramsan, hyllningen till Söderstadion, som Anders aka “Pungen” skrev i våras och som äntligen har satt sig ordentligt på läktarna nu, får avsluta det här förvirrade avskedsinlägget.