Olssons nya liv: ”Blev för mycket tabletter och sprutor i slutet”

Den 20 september 2019 lämnade Jonas Olsson beskedet att hans karriär var över.
Den sista matchen gjorde han i maj.
I dag har han rakt och okomplicerat gått vidare i livet. Ex-stjärnan grämer sig inte alls.
– Jag slutade inte för tidigt. Visst hade jag kunnat spela längre men jag ångrar ingenting. Nostalgi ligger inte för mig, säger Jonas Olsson i  en ny intervju med FotbollDirekt.se.

För ett år sedan tog det alltså slut.
En stor karriär var över för Jonas Olsson och det skedde i Wigan dit han gick efter tiden i Djurgården. Men avstickaren till The Championship bröts redan slutet av maj – och även om det slutgiltiga beskedet skulle dröja till i september förra året, så var det över efter de sex matcherna på engelsk mark.
När han själv till sist lämnade beskedet så lät det så här här på hans Instagram:
”Jag har haft världens bästa jobb”.

Meriterna är av närmast det allra finaste märke man kan tänka sig.
Jonas Olsson är ett av våra största försvarsnamn under 2000-talet och hann bli landslagsman under många år, gjorde ett stort mästerskap (EM 2012), liksom han höll sig kvar i en av världens bästa ligor (Premier League) i hela åtta säsonger och totalt över 250 matcher på engelsk mark.
Till Djurgården kom han som 34-åring och det blev ett drygt år som, på både gott och ont, var rubrikfyllt.
Olsson blev omstridd och sådde bitvis split i fotbolls-Sverige. Kort sagt ett sådant där namn som alla alltid tyckte och tänkte någonting om.

I dag lever så Jonas Olsson ett nytt liv och gör det i Stockholm.
Men trots att det efter Djurgården dröjde närmare ett år innan han meddelade sitt beslut att lägga av så känner inte Olsson att han släppte karriären för tidigt. Vemodet är obefintligt och några comebackplaner finns inte.
- Det är ju nästan exakt ett år sedan, i maj  jag spelade sista matchen för Wigan. Det var ju lite speciellt och jag hade familjen där i det som blev min sista match. Jag förstod väl att det var sista, även om jag inte bestämde mig där och då.
- Visst var det känslosamt och jag funderade sedan lite till efter sommaren. Nej, jag ville inte direkt stänga dörren, säger han och blir tyst några ögonblick...
-  Inte med den känslomänniska jag är som kan vara lite för impulsiv i bland. Men totalt sett hade jag inte motivationen, speciellt med för mycket av tabletter och sprutor för mig så blev beslutet logiskt, säger Olsson till FotbollDirekt.se.

- Ja, det blev lite för mycket av det. Tabletter och sprutor. Jag gillar att offra mig, men det är klart att man i längden, när det är sådant som krävs, måste fråga sig hur mycket det är värt det, i längden...?
- Nej jag ångrar mig verkligen inte. Jag känner inte att jag slutade för tidigt. Det viktiga för mig har alltid varit att få sluta på mina villkor och det fick jag göra.

Men det var lätt att få känslan av att du ville mer i Djurgården?
- Jag kan i alla fall säga att det underlättade att jag fick ett fint slut i en fin klubb som Djurgården. Ja, jag tror det förstärkte och gjorde det lättare att sluta att jag fick så stora känslor som jag fick.
- Men alltså hade min kropp bara hållit så hade jag ju lätt haft kapacitet för att fortsätta i några år till, men jag kan inte påstå att det har varit känslomässigt att sluta. Ah, inte alls. Jag lever ett bra liv.
- Bara det gör ju att det inte går att ångra någonting. Samtidigt ska man komma i håg att jag inte är den typen av människa. Nostalgi och sådant där är inte jag. Men om jag bara tänker på känslor så kände jag att jag måste vara nöjd. Jag tänker på att jag flyttade till Holland som 20-åring och var ute i 14-15 år. Hur många får vara med om sådant?
- Vad som är hemma nu? Men det är ju Stockholm, även om jag just nu är och hälsar på min dotter nere i Skåne.

Du bor i Stockholm, hur blev det så?
- Men barndomskompisar som hamnat i Stockholm och så många landslagssamlingar i många år som nästan alltid varit i Stockholm och så min tid i Djurgården. Under alla år när jag var utlandsproffs så var Stockholm det jag såg när jag var hemma för att det oftast var med landslaget. Men sedan vill jag bo i en stor stad också så det här känns som hemma för mig. Jag trivs bra och så känns det efter karriären också.

Berätta om din syn på alla rubriker du skapade:
- Att det har aldrig drivit mig, men jag är som jag är. Jag har aldrig haft någon agenda. Ibland gynnade det laget, ibland gjorde det inte det. Jag vet inte, jag är extrovert på planen och går ibland över gränsen. Jag vet det där och det finns där, säger han och funderar och resonerar:
- Det är svårt det där, men samtidigt så är det en del av det. Jag tror publiken vill se spelare som engagerar och något att prata om. Eller hur?
- Nej, det har aldrig varit några problem. Jag har aldrig känt stress. Kanske för att jag bara är mig själv. Jag kan inte ändra på mig, vill det inte. Aldrig. Grejen med mitt sätt har väl kanske att göra att jag alltid vill att folk ska känna att jag är någon som aldrig slarvar, aldrig är bekväm. Du vet det där med att alltid göra sitt yttersta och då kan det ibland bli lite för mycket.

Jag tror många så här efteråt känner att bland annat du var med och lade grunden till det som slutade med SM-guld förra året. Djurgården hade ju i många år varit i en uppbyggnadsfas. Din bild?
- Klart jag känner det. Att jag bidragit. Kim (Källström), jag och Isak (Andreas Isaksson). Det var en stark upplevelse att få den chansen vi fick att komma hem och få göra det tillsammans och ett i övrigt lovande och spännande lag också.
- Vi hade saker på gång redan då och var bitvis väldigt bra, även om det saknades en del.
- Sedan när vi lämnade så var det i rätt tid.Att lämna över och göra det i rätt tid, det ligger en konst i det också från både klubben och även från oss som lämnade. Andra fick ta över ansvaret, samtidigt som rätt nya spelare kom in.
- Ja, jag följde Djurgården intensivt förra hösten. Fantastiskt roligt, inte minst för någon som Bosse Andersson.

Men du var också kritisk?
- Jag var ibland det. Jag pratade ju utifrån mina erfarenheter, men det handlar ju om att jag fick stora känslor för Djurgården. Allt kan ju alltid bli bättre eller hur? Jag. Djurgården, allt. Även saker i Premier League. Jag ville bara väl och tror att det är viktigt att våga ifrågasätta och vara obekväm.
- Jag ville sätta mitt perspektiv.

Hur är det nu efter karriären. Inte den minsta tomhet?
- En sak jag alltid varit bra på är att jag alltid har tittat framåt. Alltid varit bra på det. Ja, så känner nu också. Nostalgi är som sagt inte för mig.
- Men visst är det ett annat liv nu. I bland efter dåliga matcher i allsvenskan eller i Premier League så kunde jag ibland akta mig för att gå ut och handla och det blev extra här hemma. Sådant behöver man inte tänka på längre, haha.

Mer påpassad i Djurgården och allsvenskan än i Premier League?
- Måste säga det. Den uppmärksamhet jag upplevde här hemma, både under matcher men också vid sidan om i vardagslivet hade jag inte upplevt i ens Premier League eller i Holland. Nej. Alltså, det har egentligen aldrig varit några problem så i Djurgården, men ibland efter vissa matcher har jag kanske inte i onödan gått ut på stan dagen eller dagarna efter, säger han och skrattar till.

Men hur mycket du nu än fick känslor för Djurgården. Det fanns någonting du inte stod ut med...
- Konstgräs. Det var illa. Riktigt illa för mig. Hur jag ska förklara skillnaden om man spelat på riktigt gräs hela livet...?
- Bollstudsen, går så mycket snabbare, onaturligt, svårare att komma in på kroppen på motståndare. Ett riktigt gräs är elastiskt, det är inte konstgräs. Det säger sig själv hur det sliter på kroppen.
- Nej det var inte bra för mig. Den stumheten. Ja, jag kände direkt att något var fel redan efter första matcherna jag gjorde med Djurgården. Belastar kroppen på ett helt annat sätt.

Kan du inte avsluta med att ge oss din bild av vilka allsvenska namn som nu gör extra intryck på dig?
- Jesper Karlström och Oscar Lewicki.  Det är båda namn som är lite underskattade, men som är absoluta toppnamn här hemma och betyder otroligt mycket för både Djurgården och MFF. De har kapacitet för att spela i bra klubbar internationellt.
- Största unga talangen för mig är kanske Adi Nalic. Jag har sett Malmö ganska mycket och han är spännande.