VM-krönikan – del 1: ”Sydamerikas fiasko – slogs på läktarna”

Argentina tog sig till final, Colombia charmade en hel fotbollsvärld tills det snöpliga straffavgörandet mot Schweiz i åttondelsfinalen.
Paraguay ägnade sig åt kampsport och Brasilien klarade inte av Erling Braut Haaland.
Men de riktigt stora besvikelserna i det här världsmästerskapet var Ecuador och Uruguay – och inte konstigt att de båda förbundskaptenerna avgick direkt efter uttåget.

VM 2026: | Alla länder | Alla grupper | Spelschema | TV-tider |

I två veckor var jag på plats i USA och tog tempen på världsmästerskapet i Houston och Miami. När VM nu är över kommer jag i olika delar att sammanfatta mina egna intryck nu när den rekordlånga turneringen till sist är i mål.

I går stängde jag mästerskapet med krönikan om att Rodri stod emot det politiska tryck som Lionel Messi inte klarade av i Qatar fyra år tidigare – och i stället blickar jag nu tillbaka.

Vi börjar med de stora besvikelserna – och båda hittar jag i Sydamerika.

För det här skulle i mångt och mycket bli Sydamerikas VM – trodde åtminstone jag och många andra.

Ecuador hade aldrig kommit till mästerskapet med ett så här bra lag, de hade stormat fram i det sydamerikanska kvalet med blott fem insläppta mål på 18 matcher.

Trea bakom Ecuador (Argentina överlägsen etta) var grannlandet Colombia som likt Copa América för två somrar sedan landade in i USA med höga förväntningar. I Copan tog sig Colombia till sin första final sedan 1999 och fotbollsfebern i landet efter finalplatsen visade inga gränser.

Lautaro Martinez mål i förlängningen snuvade Colombia på guldet men siktet på att nu ta sig lika långt i det här världsmästerskapet fanns. En vattentät defensiv och fixstjärnan Luis ”Lucho” Diaz skulle på förhand vara segerreceptet.

Uruguay, Brasilien och Paraguay slutade där bakom i inhemska kvalet – alla på 28 poäng precis som Colombia. Ni hör själva, sex lag som onekligen levererade i kvalspelet och som alla förutom Paraguay kom med höga krav när VM kickade i gång.

Colombianerna vågade drömma om ny final á la Copa América  

Så här i efterhand får bara Argentina godkänt. Visst, Colombia spelade glimrande fotboll i gruppspelet och borde absolut ha stått på nio poäng i stället för sju. Jag var själv på plats i Miami och såg Colombia dominera stort mot Portugal. När Davinson Sanchez nickade in 1-0 på tilläggstid exploderade hela Miami Stadium och målet kändes både logiskt och rättvist.

Men assisterande domaren ville annat och med lilla tånageln på Galatasaray-backen bekräftade VAR att målet skulle dömas bort. Ett helt hav av colombianer lämnade ändå arenan som gruppsegrare och fick den ”lätta” halvan med Ghana och Schweiz till en kvartsfinal – Portugal fick betydligt svårare Kroatien och Spanien.

Colombianska supportrarna som jag pratade med efteråt var segervissa, de skulle till en ny final likt i Copa América för två år sedan, de skulle ta revansch mot det Argentina som de torskade mot i finalen. För det var ju en drömkvart som väntade nu i VM – Argentina väntades enkelt ta sig vidare mot Kap Verde och Egypten, Colombia väntades klara av sina motstånd till samma kvart.

Nu fick Argentina jätteproblem mot såväl Kap Verde och Egypten och kravlade sig vidare med 3-2 i båda matcherna. Colombia övertygade desto mer mot Ghana, men lyckades aldrig få hål på ett ihärdigt Schweiz och väl i straffsparksavgörandet pallade colombianerna inte för trycket i Vancouver. VM:s mest passionerade supportrar (ihop med Argentina) fick åka hem från VM efter att såväl i USA som Kanada dominerat fullständigt på läktarna. Vi snuvades helt enkelt på en favorit i repris på Copa América-finalen.

Neymars tårar och fula ankungen Paraguay

Brasilien rök i samma åttondelsfinalrunda som Colombia efter att med nöd och näppe slagit ut Japan i sextondelen efter förlängning.

Uttåget mot Norge är redan en klassiker. Erling Braut Haaland blev hela världens nya kelgris. Kygo släppte den Haaland-låt som fick min spanskalärare i Colombia att spela den på repeat och Neymar grät sig bort från världsfotbollen en sista gång efter ordbråket med Örjan Nyland.

Paraguay? Sydamerikas fula ankunge tog sig vidare från gruppen trots pinsamma premiären med 1-4 i baken mot USA. Starkt att resa sig med att slå Turkiet med tio man och sedan på furbovis spela 0-0 mot Australien vilket skickade just turkarna ur turneringen. En av stora skrällarna skedde sedan i sextondelen när paraguayanerna slog ut Tyskland på straffar. Den straffläggningen var något i hästväg och alla vet vad som hände i åttondelsfinalen därefter.

I Philadelphia fick vi se VM:s smutsigaste match när sydamerikanerna gjorde allt och precis allt för att få stopp på de franska stjärnorna. Det var mer MMA än fotboll och smått bisarrt att domarna inte agerade. Flera rödvitrandiga spelare borde förstås ha visats ut sett till hur de fula efterslängarna och överfallen pågick matchen igenom.

Fotbollen vann till sist med Kylian Mbappés straffmål och Paraguay tog sig längre än de flesta trodde, men det var en fotboll som knappast gladde såsom colombianerna exempelvis charmade oss.

Enner Valencia kändes gammal redan i Qatar

Och så har vi de två stora besvikelserna, inte bara från Sydamerika och utan sett till hela VM.

Det var nog inte många i Sverige som såg Ecuadors premiär mot Elfenbenskusten eftersom den spelades klockan 01, tre timmar innan Sveriges premiär mot Tunisien. Men dagarna innan avfärd till USA satt jag absolut uppe och Ecuador spelade glimrande fotboll och borde ha vunnit matchen. Avsaknaden av en riktigt bra nia (Enner Valencia kändes ju redan gammal i Qatar för fyra år sedan) var påtaglig och trots världsnamnen i backlinjen och på centralt fält (Pacho, Hincapié och Caicedo) blev det torsk mot ivorianerna efter ett sent insläppt mål på tilläggstid.

Matchen därpå följde jag från Houstons flygplats timmarna efter Nederländernas pulvrisering av Sverige (Uruguay-Kap Verde i Miami väntade dagen därpå). Lilla Curaçao gjorde en Kap Verde mot Spanien-insats genom att stå pall för precis allt och 36-årige Valencia drömde nog fram till Tysklandsmatchen mardrömmar om Eloy Room och målvaktens alla räddningar i 0-0-matchen.

Men med kniven mot strupen löste ändå Ecuador avancemang genom att slå Tyskland med 2-1. Den hårfagre förbundskaptenen Sebastian Beccacece (eh, hej Claudio Caniggia 2.0) firade direkt på slutvissla genom att kuta upp till familjen och det såg ut att kunna bli ett kul VM för Ecuador ändå.

Men i sextondelen tog det tvärstopp. Matchen som skulle starta 03 svensk tid sköts upp till 04 efter oväder och känslan var att Beccaceces mannar aldrig vaknade till på plan. Mexiko körde över Ecuador och slutresultat 2-0 var i underkant.

Beccacece avgick direkt efter uttåget och han var inte den enda förbundskaptenen från Sydamerika som sa tack och hej efter fiaskot.

Slagsmål på läktarna – igen

För Uruguay tog sig inte ens vidare från den relativt enkla grupp H. En svag 1-1-premiär mot Saudiarabien följdes upp med en mycket underhållande och svängig 2-2-match mot Kap Verde i Miami, en match jag alltså såg på plats.

Uruguay såg inledningsvis ut att underskatta Kap Verde rejält men svarade för en mäktig vändning inom loppet av några minuter före pausvilan.

Men Kap Verde kom tillbaka och det som tycktes var en blåbärsnation där och då tog en skrällartat pinne mot ett profilstarkt Uruguay.

På läktarna var det stor irration efter Uruguays nya poängtapp och ovanför mig blev det slagsmål både en och två gånger mellan upprymda kapverdier och frustrerade sydamerikaner. Inte helt olikt hur det såg ut efter Copa América-semifinalen mot Colombia 2024, men där det då var det uruguayanska spelarna som slogs för att skydda sina familjer på läktarplats.

Uruguay hade likt Ecuador kniven mot strupen inför gruppspelsavslutningen, men Spanien som visade sig vara VM:s bästa lag vann med 1-0 efter en jättetavla av veteranen Fernando Muslera som redan var med och spelade VM-semi med sitt land 2010.

Hejdå till VM, Uruguay och Muslera – och hejdå till jobbet, Marcelo Bielsa. Den karismatiske, hetlevrade argentinaren gjorde likt landsman Beccacece och avgick per omgående från sin post.

Copa América ser ut att hamna i USA 2028 likt senaste upplagan 2024. För två somrar sedan golvades jag av det jag fick se på och utanför plan i Sydamerikas motsvarighet till EM – och skrev i en krönika att Europa bara kan se på och avundas av det som som sker i Sydamerika.

Det återstår att se om det blir samma visa om två år – men i detta VM var kontinenten i syd bortsett från Lionel Messis Argentina en oväntad besvikelse.